Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacques Werup: Två dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två dikter
Inne i husen ruttnar människorna
i ljusa teakmöbler, på morgnarna
lyser färg-TV:n i fönstret hos den som dött
under natten, lyser
som de vackra lamporna i överklassvillorna
i det andra Sverige,
det flera världsdelar avlägsna.
Inne i människorna reser sig tröttheten
namnlös som en gravsten
på en krigskyrkogård, aldrig
ska människorna här få en möjlighet
att upptäcka sig själva, sin funktion,
sin identitet.
Så länge välfärdssamhället har råd
att dölja namnlösheten med vackra namn
och färglösheten med vackra färger
så kommer de identitetslösa människorna
uthärda arbetarghettona i sken av förorter
och sig själva
i sken av sin konsumtionsförmåga,
salig Potemkin skrattar i sin himmel
som en galen hund.
Blir tröttheten i förorterna
en gång outhärdlig
så kommer välfärdens repressiva makt
kanalisera den
till meninglös vandalism,
ungdomarnas ögon lyser redan därute
av aska, daghemmen befolkas
av loo-åriga barn.
Det är dessa människor som ska
dra plogfåror i asfalten,
det är deras kollektiva lidelse
som ska tränga upp som blommor
genom markytan, de som ska leda
ett alldeles klart vatten,
ett fostervatten, in i våra uttorkade liv.
Men hur ska det gå till? Allt det där
är dött bildspråk, formler
för abstrakta drömmar
som vi inte längre behöver
i vårt drömlösa universum.
Hur ska människor utan historia
känna igen sig själva
på historiens yttersta spets?
189»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
