Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dag Sebastian Ahlander: Språk och tradition i Östafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dag Sebastian Ahlander
Språk och tradition i Östafrika
Den ursprungliga litteraturen i Afrika var
muntlig. Poesi, dramatik, ordspråk, gåtor är
uttrycksformer som den använde sig av. Det är en
kollektiv litteratur som utgjorde en integrerande del av
det afrikanska samhället. Även om det i varje
samhälle fanns vissa etablerade berättare så kunde
vem som helst återge muntlig litteratur.
Författaren var anonym. Litteraturen ingick i samhällets
gemensamma tillgånger. Istället fästes särskild vikt
vid återgivningen. Berättaren hade hela tiden sin
publik närvarande som deltog med omkväden och
frågor. Berättaren hade samma förhållande till
litteraturen som musikern till kompositionen. Han
tolkade och varierade och publiken bedömde hela
tiden framförandet.
Den muntliga litteraturen fyllde tre viktiga
behov. Först av allt spelade den en stor roll för
samhällets historieskrivning. Den var den främsta
informationskällan beträffande samhällets seder,
myter och religiösa föreställningar och det var
genom den muntliga litteraturen som människorna
fick sin utbildning. Redan som små underhölls
barnen med dessa historier som de sedan kände
igen, lärde sig och kunde föra vidare. Den
spelade också en viktig roll som underhållning. Det
fanns både uppsluppna och tragiska inslag och
de kunde tillgripas vid behov i olika situationer.
Särskilt gåtorna och legenderna betraktades som
tidsfördriv under mörka kvällar. Slutligen spelade
den muntliga litteraturen en viktig roll för att
tillgodose människornas behov av kreativitet. För
några räckte det att i fantasien återskapa de
historier som de hörde berättas under det att andra
bidrog till litteraturen genom bearbetningar av
befintligt material eller nyskapande. Författaren
kunde därför vara känd under sin livstid som en
skicklig berättare men vanligen inte som
upphovsmannen till en viss historia. Det ansågs att alla
grävde i samhällets gemensamma litteraturskatt,
några kunde mer, andra mindre.
Skriftspråket kom till Afrika först med islam.
Det användes i Västafrika för historieskrivning
och för religiösa ändamål. Till Östafrika kom
skriftspråket med köpmännen vid kusten som
seglade på Indien och Arabien. Ur detta möte mellan
afrikanskt och arabiskt uppstod ett inhemskt
språk, swahili, som blivit lingua franca utmed hela
kusten och nu även talas inåt landet, sammanlagt
av ca 50 miljoner personer. På swahili finns en
gammal litteratur i form av uppteckningar och
poesi.
Men det är först med den europeiska
kolonialismen som skriftspråket får betydelse i Afrika.
Samtidigt slås det traditionella samhället sönder
och den muntliga litteraturen förlorar sin kraft att
hålla ihop samhällen och människor. Engelska,
franska, portugisiska blir den nya afrikanska
elitens språk. Enbart genom att behärska dessa kunde
afrikanen slå sig ut ur det traditionella samhälle
som européerna samtidigt lärt honom att förakta
som primitivt men utan att européerna någonsin
ansåg honom som jämbördig. Här inleds den
afrikanska rotlöshet som nu i så hög grad präglar
samhälle och litteratur i Afrika.
Under tiden dör den muntliga litteraturen ut.
Den kollektiva litteraturen ersätts av en
västerländskt individualistisk där en ensam utvald
författare kommunicerar med en utvald läskunnig
publik som dessutom har lärt sig att behärska
kolonialmaktens språk. Skriftspråket premierar den
individuella begåvningen hos såväl författare som
läsare. Övriga, folkets stora flertal, lämnas
utanför den nya kulturen och samhället skiktas.
Litteraturen blir inte längre en sammanhållande faktor
i samhället. Romanen har istället blivit den
dominerande uttrycksformen i den moderna afrikanska
litteraturen. Den importerades från Europa och
utvecklades först under tiden efter 1945. Sedan
dess har ca 200 romaner utgivits varav ett drygt
tiotal översatts till svenska.
Det var främst i det fransktalande Västafrika
och Sydafrika som en stor grupp författare trädde
fram under perioden fram till 1960. Men efter den
politiska självständigheten har bilden förändrats.
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
