Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dag Sebastian Ahlander: Språk och tradition i Östafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Språk och tradition i Östafrika
I Sydafrika har författare en och en tvingats till
tystnad. I det fransktalande Västafrika har de trätt
in på höga poster i de nya staternas förvaltning
och blivit monument över det förflutna och
förlorat förmågan att förnya sig. En stor del av
vitaliteten i afrikansk litteratur har därmed gått
förlorad - utom i Kenya och Uganda samt i Nigeria.
Det är först i och med självständigheten som
man kan tala om en litteratur i Östafrika. (Kenya,
Tanzania och Uganda). Det bör emellertid sägas
att det fanns en vit litteratur i Kenya redan innan
självständigheten. Två goda representanter för
denna litteratur är Karen Blixen och Elspeth
Hux-ley. De skildrade den vite mannens nybyggarliv i
Afrikas vilda natur där det ändå aldrig var särskilt
långt till champagneflaskan och de slipade glasen.
De förde helt enkelt med sig Europa till Afrika.
I opposition till dem och deras kultur skrev Jomo
Kenyatta 1938 ”Facing Mount Kenya” där han
ville bevisa för den vite mannen att Afrika också
har en kultur. Boken är en noggrann redogörelse
för kikuyufolkets liv, seder och religion.
Detta är förspelet till dagens östafrikanska
litteratur, som först uppstod ur
studentsammanslutningar vid Makerereuniversitetet i Uganda. Ur
denna grupp framträdde de författare som idag
dominerar det litterära livet: Okot p’Bitek, James
Ngugi, Taban lo Liyong samt även Grace Ogot,
Eneriko Seruma, Leonard Kibera och Okello
Oculi. Endast Charles Mangua står helt utanför
gruppen som numera träffas nästan dagligen i
Senior Common Room vid Nairobiuniversitetet.
Till följd av oroligheterna i Uganda har de flesta
av dem nu flyttat till Nairobi.
2
”Jag har fått detta språk och jag avser att använda
det”. Orden är Chinua Achebes, Nigerias främste
författare och språket är engelskan. Afrikanska
författare skriver på kolonialmaktens språk. Det
är det klassiska litterära problemet i hela Afrika.
De lokala språken är för många och för små. I
allt finns det drygt tusen språk och dialekter på
den afrikanska kontinenten. Kolonialspråken blir
alltså den enda vägen att nå en stor grupp läsare
och Östafrika utgör inget undantag. Med få
undantag skriver också de östafrikanska författarna
på engelska. Men följden blir också att de finner
sina flesta läsare i London, New York och
Toron-to. Detta skapar stora problem för författarnas
kontakt med den egna publiken. Men på sikt kan
det finnas ett alternativ: swahili. Det talas nu i hela
Östafrika och även i delar av Zaire, Zambia och
Mozambique. Språket har egentligen alla
förutsättningar att i framtiden bli ett östafrikanskt
alternativ till engelskan. Men hittills är det bara
president Nyerere i Tanzania som målmedvetet satsat
på swahili. I både Kenya och Uganda intar
regeringarna en ambivalent hållning. Och det är främst
i Uganda och Kenya som ett flertal intressanta
författare framträtt. I Tanzania finns ännu ingen
författare av rang. Författarna har istället satts i
målvedvetet folkbildningsarbete som bedrivs på
swahili i form av lättillgängliga skrifter i olika
ämnen.
Östafrikas författare skriver på ett lånat språk.
Vilka konsekvenser får det för litteraturen? Rent
språkligt vet man från undersökningar bland
finskspråkiga i Tomedalen att det uppstår en klyfta
mellan modersmålet och det inlärda språket.
Modersmålet blir det språk på vilket individen lättast
kan uttrycka känslor, det är det språk som
används mellan familjemedlemmarna. Det inlärda
språket blir det språk på vilket abstrakta
resonemang kommer att föras. Det finns en uppenbar
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
