Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dag Sebastian Ahlander: Språk och tradition i Östafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dag Sebastian Ahlander
risk att individen därmed förkväver känslor som
han inte kan uttrycka på det inlärda språket. Det
är en del av ett större problemkomplex, nämligen
att språk har olika strukturer och att det kan
uppstå stora svårigheter att överföra tankar, känslor
och idéer från det ena språket till det andra. Vill
det sig riktigt illa - och det är ett problem bland
afrikaner som inte får tillräcklig utbildning i
engelska - kan kunskaperna i det inlärda språket
bli så svaga att en stor del av meningen i språket
glider förbi individens uppfattningsförmåga d.v.s.
gestaltas inte. Resultatet blir språkligt armod. Det
är den stora risken förbunden med att använda
engelska som akademiskt och intellektuellt språk
samtidigt som all informell mänsklig kontakt äger
rum på modersmålet eller swahili.
Ett annat problem är att engelskan redan tillhör
två stora kulturer. Ofrånkomligen leder
användandet av engelskan till påverkan från västerlandet
och dess värdesystem. Med engelskan övertar
afrikanerna ett annat sätt att tänka och ett annat
normsystem. I det engelska normsystemet ingår
också - numera undermedvetet - uppfattningen
att den afrikanska kulturen är primitiv. Engelskan
bidrar därför till att känslomässigt skilja den
bildade afrikanen från sina landsmän. Språket har
blivit kolonialismens mest framgångsrika verktyg.
Det har bundit afrikanska länder - på måfå - till
olika kulturer och värderingar. Om Östafrika
säger Taban lo Liyong: ”Because the British are
a practical-minded people, we became
practical-minded too.”
Eftersom tidigare nästan all afrikansk litteratur
var muntlig, var den tillgänglig för alla stammens
medlemmar. Alla kunde skapa och medverka i
litteraturen. Genom skriftspråket isolerades
upp-hovsmannen/författaren och hans publik
begränsades till dem som kunde läsa. Men tröskeln är
högre än så. Det räcker inte bara att kunna läsa,
det gäller att kunna läsa på ett främmande
europeiskt språk. Läsarna blir då bara den lilla
europei-serade elit som tagit över makten från
kolonialmakten. Och avståndet mellan den traditionella
afrikanska muntliga litteraturen och dagens roman
blir dubbelt så svårt att överbrygga. Läsarna
fjärmas ytterligare från litteraturen genom att
författarna ofta rör sig med symboler och anspelningar
som är en följd av deras västerländska bildning.
Istället för anspelningar på den store regnmakaren
eller Gikuyu och Mumbi, de första människorna
enligt kikuyutraditionen, och som afrikanerna
känner igen, hämtar de citat från Walt Whitman
och gör anspelningar på Joseph Conrad.
Ur litterär synvinkel påverkar det språk
författaren använder innehållet. Författarna vet att det
inte främst är deras landsmän som kommer att läsa
böckerna utan kritiker i Europa och Amerika.
Det innebär att de lägger till rätta och förklarar
företeelser som är självklara för afrikaner. De
frestas lätt att skriva på ett sådant sätt som de tror
kritikerna uppskattar och förstår med bl.a.
hänvisningar till europeisk litteratur. På detta sätt
kommer de i konflikt med just det som de
uppfattar som sin viktigaste roll: lärarens. Det var den
muntliga litteraturens syfte och det är för många
den moderna litteraturens ändamål. I Västafrika är
Achebe den främsta företrädaren för denna
didaktiska uppfattning. Hans motsvarighet i Östafrika
är James Ngugi vars uttalade ambition det är att
lära folket dess egen historia.
Fördelarna med engelskan som skriftspråk är att
författarna kan läsas av flera andra utbildade
afrikaner tvärs över hela kontinenten vilket hade varit
omöjligt om de använt sig av lokala språk. 60 %
av det svarta Afrika har engelska som officiellt
språk. Mellan bildade afrikaner går istället
barriären mellan dem som talar engelska och dem som
talar franska eller portugisiska. Såväl politiskt som
kulturellt har de engelsktalande länderna gått
andra vägar än de fransktalande. Skillnaden mellan
de europeiska kulturerna har tillåtits färga
utvecklingen på en hel kontinent.
En stor fördel har engelskan framför vilket
annat som helst afrikanskt språk: det är tekniskt
fullt modernt med stora variationsmöjligheter och
nyanser. Och det ger kontakt med omvärlden
eftersom engelska talas av två ledande kulturer.
Man kan fråga sig hur viktigt detta argument är.
Det är ju fullt möjligt att översätta litteratur. Men
det förhåller sig nog så att det mesta i så fall skulle
förbli oöversatt. Vikten av detta illustrerades vid
den afrikansk-skandinaviska författarkonferensen
i Stockholm i februari 1967. I debatten hade de
skandinaviska författarna framstått som gynnade
ända till dess en afrikansk författare framhöll att
han kände det väldigt befriande att det fanns en
omvärld som lyssnade och ifrågasatte det han ville
ha sagt med sina böcker. Skandinaverna föreföll
honom leva isolerade i sina små språk. Ingen
lyssnar till er, blev slutsatsen. Man är benägen att hålla
med när man ser hur få svenska författare som
finner en publik utomlands. Oftast blir det
pliktskyldiga antologier som finansierats av Svenska
Institutet. Men debatten uteblir. Ingen svarar.
Först under de senaste åren har de östafrikanska
författarna blivit lästa i större omfattning.
Orsa
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
