Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dag Sebastian Ahlander: Språk och tradition i Östafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Språk och tradition i Östafrika
ken är att skolor, universitet och institutioner tagit
med dem i sin kurslitteratur. På det sättet har t.ex.
Ngugis första roman ”Weep not, Child” sålts i
50.000 exemplar. De har tagit upp konkurrensen
med den engelska litteratur som dominerar
skolundervisningen där. Shakespeare, Dickens,
Words-worth är levande realiteter för skolbarn och
universitetsstuderande. Men även denna litteratur
läses av en elit. Den stora läskunniga marknaden
har istället fångats upp av Mickey Spillane,
Readers’ Digest och amerikanska serietidningar.
Det är först med Charles Manguas ”Son of
Wo-man” och ”A tail in the Mouth” som Östafrika
har fått sin första försäljningssuccé. ”A tail in the
Mouth” såldes i 10.000 exemplar på en vecka.
Efter några månader har även tredje upplagan sålts
slut. Det är första exemplet på en författare i
Östafrika som nått ut till en bred publik utan hjälp av
institutioner eller välvilliga kritiker. Mangua har
tvärtom gått vid sidan av det etablerade litterära
universitetskotteriet och de ser också på honom
med viss skepsis. Betydelsen kan inte överskattas.
Ett mycket stort antal läsare möter för första
gången en östafrikansk författare som talar till
dem och som de förstår.
3
Författarna söker variera engelskan på olika sätt
när de vill uttrycka olika dialekter av
modersmålet eller olika bildningsnivåer. När t.ex. Achebe
låter människorna i en by tala så är deras engelska
kalkerad på Ibospråkets syntax och
ordspråksrike-dom. När sedan en bybos son som fått utbildning
återvänder talar han korrekt engelska. När Achebe
övergår till att skildra den moderna staden låter
han människorna tala pidgin english - en mycket
enkel engelska där böjningar fallit bort och
sats-fogningarna är enkla och ofta felaktiga. På detta
sätt skapar han hela tiden mycket skickligt en ny
engelska för sitt ändamål. Ngugi använder samma
teknik men inte alls lika genomfört. Han blandar
in ordspråk, ord från modersmålet och bibliska
vändningar i sitt språk under det att Charles
Mangua låter sina vinddrivna stadsbor tala amerikansk
slangengelska.
Genom att på detta sätt böja engelskan efter
egna önskningar löper emellertid författaren den
risken att han väljer uttrycksformer som får
oönskade bieffekter och associationer. De afrikanska
ordspråken kommer på engelska ofta farligt nära
bibel-engelska och får då en helt annan klang än
vad som avsågs. Och amerikansk slang talas inte i
Afrika och för tanken till helt andra sociala
förhållanden.
Fara är att engelskan på detta sätt kan övergå i
manierism där stilsökandet blir en huvuduppgift.
Det är bara en så ursprunglig författare som Amos
Tutuola från Nigeria som med sin otuktade
Yoruba-engelska helt klarat sig undan kritik för
manierism. För en utomstående läsare - och det
är alla som inte behärskar författarens modersmål
- kan resultatet av denna blandteknik bli att vi
får en fullständigt felaktig bild av förhållandet
mellan människor i Afrika. Man kan jämföra
effekten med den som uppstod vid tidiga
översättningar till svenska av de stora ryska romanerna.
Ryskan är rik på pleonasmer och milda
exklama-tioner, vilket svenskan i stor utsträckning saknar.
Resultatet blev att översättningarna ofta vimlade
av våldsamma utrop typ ”Gode Gud!”, ”Ah,
heliga Guds Moder!”, ”Spara oss!”, ”Furste,
duva!” vilket måste gett en märklig bild av
samtalstonen i dåtidens Ryssland.
Men i rättvisans namn måste det framhållas att
den afrikanska litteraturen - och särskilt den
östafrikanska - är så ung att man inte kan begära att
den ännu skall ha funnit sin form. Det är
fortfarande de många experimentens tid i litteraturen.
Det var ju först med Mark Twain - ca hundra år
efter självständigheten - som Amerika fick en
engelska som kunde uttrycka det specifikt egna i
människornas upplevelser i den nya staten. Och i
”Huckleberry Finn” säger sig Twain ha använt
sig av sju olika dialekter. Han har alltså arbetat på
samma sätt som nu Achebe och hans efterföljare i
Afrika.
4
Hur förhåller sig de östafrikanska författarna till
språkproblemet och vilken är deras inställning
till den traditionella afrikanska kulturen och
litteraturen? Tre ledande författare får exemplifiera
frågeställningen: James Ngugi, Okot p’Bitek och
Charles Mangua.
James Ngugi har ett drama och tre romaner
bakom sig. Dramat ”The Black Hermit” är hans
första framträdande. Det uppfördes 1962 på
Uganda National Theatre i samband med
självständigheten. Dramat handlar om konflikten
mellan traditionella värden och de nya värden som
förts in med den västerländska civilisationen. Det
är en problemställning som återkommer i alla
*93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
