Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dag Sebastian Ahlander: Språk och tradition i Östafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Språk och tradition i Östafrika
understryker enkelheten. Ngugi har haft
svårigheter med engelskan även om man kan säga att
hjältarna i dessa böcker är enkla personer och att
språket således borde vara enkelt. Det är först
med sin tredje roman som han också visar att han
behärskar språket och kan ge en psykologiskt
trovärdig människoskildring. Här är språket fyllt
med nyanser, rikt på metaforer och med en
komplicerad syntax. Skillnaden är så markant att den
inte enbart kan vara stilistisk. Det ligger
säkerligen åtskilligt arbete bakom Ngugis nya säkerhet
med engelskan. Från afrikanska kritiker är det
svårt att få detta språkproblem belyst eftersom
det finns en tendens bland utbildade afrikaner att
förneka dess existens. Men västafrikanska kritiker
medger vid samtal att deras kolleger i Östafrika
har större problem med språket främst därför att
engelska talas så litet i Östafrika.
5
Okot p’Bitek är raka motsatsen till den
systema-tiske historikern Ngugi. Bitek är den uppsluppne
sångaren som använder sitt folks traditionella
litterära form för att kritisera det västerländska
samhälle som Afrika fått utan att be om det. ”Song
of Lawino” (Sv. övers. ”Lawinos sång”) är den
första av fyra sånger som Bitek skrivit. Det är
också den som tilldragit sig den största
uppmärksamheten. Det är en lång sång, dikt eller epos
-svårt att säga - på ca 200 sidor. Ursprungligen
skrevs den på Biteks modersmål acholi och han har
sedan själv översatt delar av den till engelska. Efter
framgången med ”Song of Lawino” skrev Bitek
övriga tre sånger direkt på engelska.
Lawino är en afrikansk bondkvinna som klagar
över att hennes man Ocol apat efter européerna.
Han föraktar hennes primitivitet och har istället
tagit sig en modern älskarinna i stan. I ”Song of
Ocol” (Sv. övers. ”Två sånger om Afrika, Ocols
sång”) får hon svar. Den är svagare, troligen
därför att Bitek så helt sympatiserar med Lawinos
ståndpunkt. Ocol är den framgångsrike
medelklassafrikanen som utan att ifrågasätta övertagit
engelsmännens maktapparat. Men hans bror faller
ur ramen och fängslas. I ”Song of Prisoner” (Sv.
övers. ”Två sånger om Afrika. Den politiska
fångens sång”) beskriver han sin besvikelse över
utvecklingen i Afrika efter självständigheten. Bi
tek tar ståndpunkt för det traditionella Afrika i
dessa tre sånger.
Lawino gycklar med Ocols påklistrade
väster
ländska seder. Men Lawino fördömer inte den
västerländska civilisationen som sådan. Den har
uppstått bland de vita och passar kanske för vita
- det tar hon inte ställning till. Bitek är noga med
att bevara hennes enkla bondperspektiv. Men hon
vet att det finns ett värde i de traditionella värden
som Ocol fördömer som primitiva. Genom
Lawino kommenterar Bitek kritiskt det samhälle som
vuxit fram i Östafrika. Och samtidigt förlöjligar
han en mängd västerländska företeelser. Lawinos
slutsats - och Biteks - är att den västerländska
civilisationen inget har att ge Afrika. Han är mer
traditionalist än Ngugi som vill sammansmälta det
bästa av de två civilisationerna.
Det är på denna punkt Bitek utsatts för häftig
kritik från afrikanska kolleger. De anser att Bitek
helt enkelt saknar det ekonomiska perspektivet.
Det finns ingen möjlighet att återvända till
hyddorna. Dessutom kan de inte uppleva den värld
som de just lämnat som ett alternativ. Glöm inte
att det var smutsigt i hyddan, Bitek, och att
medicinmannens vidskepelse tog död på många av
våra barn, säger de. För dem blir sångerna ett
nostalgiskt slag i luften. För Taban lo Liyong
framstår de två första sångerna som verk i negri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
