Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnel Ahlin: Kousor, gruvornas gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnel Ahlin
basar avrättas på platsen och då hade de i sin tur
redan piskat ihjäl några underlydande, ty här
följer existens av tur och avlivning av otur - som
alltid för dem som lever mycket nära gudarna.
Likväl prövar man gång på gång ett genhugg. Så
kommer en gruva till. Den sakförståndiga kan
i gruvan se var det har avat sig och var det har
gått framåt, gunsten och ogunsten efterlämnar
tydliga ärr och spår. Läget på en god ortsula är
mycket värd. Sulan kallas fynd och kan ge en
extra beta även åt slavarna. Silvret ligger insprängt
i stenen i form av trådar taggar bleck eller kom.
Ibland bildar det kristaller. Den som har tur hittar
en massiv klump av gediget silver. Denne har
Kou-sor behagat vidröra och han bär ryktet med sig
vart han sedan släpar sig fram. Hans lag vill andra
tillhöra. Kring honom viner ingen piska. Däremot
langas en extra ranson dit - till dess fattigberget
reser sig i all sin omutlighet.
Här är jag nu.
Jag hasar mig fram i en gammal nedförsgång
som numera används endast vid besök. Lutningen
är inte skrämmande brant. Men det händer att
berget kalvar. Då har det inträffat ett ras och
ingen kommer fram förrän en upprensning och en
bättre stagning har skett. Jag kommer framåt.
En av gruvans barnslavar visar mig vägen. Han
bär en väl skyddad oljelampa i sin ena hand och
gör sitt bästa för att hela tiden rikta det klena
ljuset framför mina steg. Såg du honom? (Det är
skrivaren som efteråt frågar så.) Naturligtvis, blir
mitt svar. Hur såg han ut? frågar skrivaren. Vem
ser efter hur en gruvslav ser ut, blir mitt svar,
därtill ett barn. Av ansiktet såg jag ett svart hål.
Ger jag honom ett mynt blir han fråntagen det
och troligen slagen. Ger jag honom en skorpa
försvinner den kvickt in i hans svarta svalg.
Mörkerseende ögon har han som ett nattdjur. Kan
inte tala. Däri är vi lika, gossen och jag. I det
avseendet är våra villkor desamma. Han frambringar
inte ett ljud. Pekar med duvna handen. Drar mig
framåt och neråt.
Kommer jag aldrig fram? Förs jag bara runt
runt i en meningslös labyrint? Jag griper om
slavpojkens axel och ruskar honom. Men ingen av oss
kan göra sig förstådd av den andre och mörkret
skär ner alla betydelsebärande gester till ett
minimum. Att jag är otålig tycks han begripa. Men
att skynda på mig förmår han inte. Hur skulle det
gå till? Själv skulle han kunna kila ifrån mig med
klumpiga skump som en av råttorna här i berget.
Var tar råttorna sin föda inuti ett berg? vill jag
fråga. Det går inte. Jag kan inte ställa en enda
fråga. Men mina sinnen mottar verklighet för
varje steg jag tar. Jag hör och ser. Jag känner den
råa stanken. Jag erfar tryck mot min hjässa och
hotet om fall drar genom min kropp som en ilning
av frossa.
Ibland står stegarna nästan lodrätt. Ibland är de
lagom vinklade, alltså på det sätt som jag vant mig
vid och därför kallar normalt. Så kan det hända
att en stege ligger alldeles vågrätt över en klyfta
vars djup förlorar sig i svarta intet. En vrång
blindgång? En återvändsgata? Ett ras med
slavskelett under eller bortom? Vem har tid och kraft
att bära upp en död ens om liket skulle råka vara
åtkomligt? Kanske det rentav är förbjudet att
föra upp ett lik i dagsljuset?
I stället förtär slavarna i Kousors berg allt ätbart
de kommer över. Att varje tugga betyder förlängt
lidande tycks inte bekomma dem något. Hungern
tynger och tvingar så att allt annat väger lätt. De
piskar varann för en skorpa. Så kommer de
starkaste att lida längst. Det finns uppgifter om en
tidrymd av fyrtiotre år under jord. Vad säger du om
det, skrivare? Du sitter i kulturens mitt och hyser
en djup vördnad för skrivkonsten som dina
förfäder förfinade så till den grad genom
uppfinningen av alfabetet att man först från och med
då i egentlig mening kan tala om en skrivkonst.
Jag står i Kousors berg och har svårt att andas.
Från bröstet piper det. Stanken står tät som en
vägg. Här är allting befläckat. Mina tankar håller
sig inte stilla. Jag är inte bara en förnimmande
varelse. Jag tänker dessutom. Därför urskiljer jag
mitt i stanken hur göpnar av bitter luft silas mot
mig. Den bitterheten handlar om oss människor.
Hoppas det inte blir stank också av bitterheten,
för då vänder jag om och rusar i blindo ...
En ljusning. Ett släpljus rör sig makligt där
framme.
Nu är vi på väg ut i ett galleri. Jag alltså. Slaven
får jag inte räkna med. Det är också ett villkor.
Därifrån jag nu står kan jag se arbetande slavar,
och jag ser noga efter vad det är som försiggår.
Slavarna är till för att ge kraft åt verktygen.
Kilarna, mejslarna, släggorna, hackorna och spadarna
är i sig själva obrukbara och till intet gagn. För
sig själva ligger verktygen döda. De får liv först
när kraft sätts in. Slavarna är till för det: att ge
verktygen kraft. Slavarna är till för att nöta ner
sig själva i mödor och lidande. Deras rörelser är
brutalt kärva. Jag ser ett ansikte svart av smärta.
Alla lever nära dödens vassa egg. Mina ögonlock
dras krampaktigt samman. En bländbild kom över
mig, därför. En bländbild av hur livet borde
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
