Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnel Ahlin: Kousor, gruvornas gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kousor, gruvornas gud
vara...
Äter kan jag se rakt fram i halvljuset. Se hur
slavarna med dessa verktyg bryter och bänder
loss det åtråvärda eller äter sig in mot det som är
bakom och kanske kan visa sig vara åtråvärt. För
oss som äger dem. Alltså för staten Kartago.
Slavarna själva kvittar det lika. Kalkspat, silver, kvarts
eller fluss-spat. Gråsten, rödsten eller svart sten.
Allt är sten för dem. Oätlig sten. Koppar, tenn
eller guld. Allt lika oätligt. Dag och natt lika
mörka. Här nere i gallerierna. I trålarnas byar.
Någon gång i det nära eller fjärran förgångna
blev de tagna eller köpta för att leva så här. Någon
gång i det fjärran förgångna upplevde de
skillnaden mellan dag och natt.
Det är att vara människa. Att uppleva ljusets
ebb och flod. Hur mörkret faller. Hur dagern
kommer åter. Hur solen föds ur markens knän.
Slavar kan inte kallas människor. I varje fall inte
gruvslavar. Det mänskliga har tagits från dem.
Förresten har de själva hjälpt till med det. Varför
tar de inte livet av sig? Varför gjorde de det inte?
Varför ser jag dem? Det står i vars och ens
möjlighet att ta sitt liv. Dessa gör det inte ...
Något i mig rasar mot dem.
Att vara människa är att få sig tilldelat ett värde
av andra, ett värde av olika grad, men likväl alltid
ett värde som är gångbart just bland dem som
stipulerar värdena. Vem äger ett värde med pannan
mot klippan, med kroppen nerdragen av havet,
med händerna bundna i barbarernas läger?
Här står jag. Här i gruvan tilldelar ingen
varandra något som helst värde. Tvärtom önskar de
varandra död och pina. De härjas av hat och
hunger. De har bara förakt till övers för den som
släpper ifrån sig en suck. Att sucka är att längta,
att längta är redan en grad av förfining. Att sucka
här är egentligen mer utmanande än att förakta
rakt fram. Den skälvande sucken är en krok som
hugger. Är suckaren inom räckhåll får han en
smocka. Suckaren håller sig på något sätt förmer
än andra. Här kan bara turen ge ett snabbt förtärt
värde. Kousors lilla nådevedermäle.
Det jag ser är ett av de mindre gallerierna. Här
arbetar endast några få under vad som kallas för
friare villkor. Ett släpljus rör sig makligt över
dem; dock ett ljus. Bojorna har färre länkar och
är lättare. De står närmare brödet och vattnet.
Jag fortsätter. Här och var passerar jag över
broar. De flyter som flottar över svarta hav. Äter
andas jag knappt alls, och jag rör mig klumpigt
som en docka av tyg, rör mig snett haltande och
krokryggigt som Kousor själv, gudasmeden
krymplingen med de fram- och bakvända
fotterna. Barnslaven tycks tröttna på mig. I varje
fall pekar han bakåt med frågande ögonbryn. Ger
honom en skorpa. Försvinner i hans svarta svalg.
Nu gör han åter sitt bästa för att belysa min väg.
Det händer att en stege kan peka uppåt i stället
för neråt. Så kan det gå till. Så kan silverådroma
uppföra sig i Kousors berg. Det är bara att finna
sig i gudens nycker. Dra ett aningen djupare
andetag och sega sig en bit uppåt, se sig om, tacka för
titten, fråga sig: Undrar vad Kartago fick här och
vad Barkinerna där? Och var Rom roffat åt sig
det mesta och bästa i gengäld för freden? Plötsligt
kommer jag att tänka på Anna Barkas. Varför vet
jag ej. Jag såg henne för mig helt oväntat, mitt på
en liten avsats eller hylla såg jag henne sådan hon
tedde sig för mig då Hannibal kom med sin brud.
Jag har ingenting emot Anna Barkas. Tvärtom.
Men här och nu vill jag inte skåda henne sådan.
Därför stöter jag till pojken. Vi fortsätter.
Här är jag. Kommer du, skrivare, att minnas
varje steg jag tog? Är minnet med mig hela vägen
in och ut eller mörknar erinringen för mig
någonstans och utplånas?
Så mycket kan hända här. Att vatten plötsligt
springer fram ur klippan och oväntat sväller ut till
forsar som spolar bort allt, till exempel mig. Att
den elakt stickande luften, den luft som fastnar i
min strupe och har en mäld av bittra
människotankar, att den luften med ens tar eld och förtär
allt som går att förtära, mig till exempel. Här har
den som inte har otur tur i någon mån. Och
galleriernas stagningar är visserligen både tunga och
starkbärande mätt med vårt mått. Men grips
guden Kousor av raseri så knäcks de allesamman
som torrvedsstickor, kvar blir till exempel jag och
slavpojken. Kalvar berget återigen blir alltid några
förblivande kvar bakom.
Och förblivande kvar under.
Slavarna äter vad de kommer över i trots av att
ätandet betyder fortsatt plågoliv för dem.
Dödsrikets makter har redan tagit deras kroppar i
besittning. Ändå kan de egga och hetsa ihjäl sina
närmaste för en beta bröd. Och du själv, skrivare.
Hur kan det komma sig att du så hatar befriaren
döden? Eller fruktar - ofta hyser du en malande
känsla att nu när som helst händer det, vid nästa
steg, förbi nästa knut, in i nästa rum att du ligger
där nerfälld och utsläckt? Är det ovissheten
ensam som gör det, ovissheten om tid och plats?
Eller...
Älskar jag min kropp?
Ett stycke kött. Vid brännoffret på gudens
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
