- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Okt. 1973 Årg. 42 Nr 4 /
204

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnel Ahlin: Kousor, gruvornas gud

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gunnel Ahlin

altare är mitt stycke kött helt utbytbart mot vilket
stycke kött som helst. En lammbog, ett oxhuvud,
till och med en fågel. Guden är inte så nogräknad.
Varför är jag det? Kött som kött, det får inte
gälla för mig. Varför det? För den uthungrade
är mitt stycke kött fullt utbytbart mot vilket
stycke kött som helst. När såg dessa slavar kött
annat än som varandras kroppar, levande eller
döda? Mitt i all oätbar sten i skenet av rykande
oljelampor eller torrvedsbloss finns slavkött,
magert segt senigt, och dessutom finns råttkött.
Ibland ser jag råttornas röda ögon i ett större antal
än annars. Vad livnär de sig på?

Gången jag förts in i tar nu slut. Nu står jag
och kikar genom en gallerförsedd öppning in till
ett större brott. Hit men inte längre får jag gå.
Osynlig för dem som arbetar i berghålan får jag
se vad som försiggår. När jag tröttnar får jag
vända tillbaka samma väg jag kom. Sådana är
villkoren. Tröttnar han inte? tycks slavpojken undra
då och då. Han trevar försiktigt på mig och varje
gång ger jag honom en skorpa. Naturligtvis har
jag tröttnat för länge sedan. Likväl står jag kvar.

Jag mönstrar en av trålarnas byar. Här lever de.
Tjudrade vid stöttorna och vid varandra hackar
de i berget tills de dör, krossar, hugger, förintar
tills de själva tillintetgörs. Står där och sover tills
piskorna viner över dem. Övervakade av slavar
utan fjättrar. Bojorna är till också för att skydda
dem mot varandra. En gruvslav förtär vad han
kommer över. Här gäller varg bland vargar, Roms
heliga djur. Visst händer det att långa perioder av
slöhet tvärt bryts av - ett revoltförsök, lika
brutalt som meningslöst. De vet ju vad som finns
framför gruvan och nedanför De svarta bergen.
Makten att öva våld mot dem. Kartagos makt.
Hären. Barkinernas okuvliga vilja. Våldet tar
aldrig slut, aldrig utanför eller innanför gruvan.

Äter ser jag Anna Barkas sådan hon var den
dagen.

Här är jag. Alltjämt framför gallret.

Jag ser att de får dricksvatten. Stora krukor
hänger i schakten från bjälkar och stolpar. Stiger
vattnet i botten på hålan kommenderas langarlag.
Nu öser de med byttor och skickar iväg uppåt.
Det sura ruttna stinkande avfallsbemängda
grundvattnet. Livmodervatten ur bergets hårda sköte.
Öser de med byttor i kapp med den alltid
närvarande döden - och i sällskap med råttorna. Nu ser
jag var de djuren tar sitt hull. Som en strandfågel
springer de med nosen ner i vattnet. Ibland
plumsar de i för att nappa tag i en fetare bit - insekter,
spindlar, allsköns mörkerkryp. Slavarna slår efter

dem, försöker måtta men missar varje gång som
jag ser. Äter de råttor, äter råttorna dem - vem
äter mest råtta och mest slav? Råttan äter också
av den ved som fosforescerar - det såg jag nyss.
Gör slaven det han med?

Den huggna och lossbrutna stenen läggs i
korgar och bärs ut under sträng kontroll för att
vinschas uppåt. Kontroll, varför? Oätlig sten.
Någon kan komma på att smuggla med ett
avgnagt människoben. Vill du se, skrivare? Vill du?
Vad skrev du förresten - ”människoben”, alltså
ett avgnagt människoben, inte ett ben av en slav,
ett slavben?

Anna Barkas, jag ser dig.

Då flammar det till som om en dödssol tändes i
gruvhålan. Blixtar ljungar. Ljus slickar sig uppåt
hålans vägg som är långt högre än jag anat. Nu
ser jag en mäktig malmkropp ännu överdragen av
en sipprande fuktig hinna. Ett skimrande hav ställt
på brant med glittrande vågkammar och
virvlande däljor. Sakta slocknar ljuset och vattringen
sjunker in i mörkret. Göms han undan, en av
Kousors älsklingar? Får inte Kartago den
malmkropp jag så tydligt såg? Först när jag känner
slavpojkens arm om min rygg märker jag att jag
har sjunkit ner på knä. Vad har hänt mig? Vad
var det jag såg? Då jag inte kan fråga hörbart
makar jag mig mödosamt upp. Pojken hjälper till.
Jag står kvar. Att jag alls andas. Slavbarnet drar
mig i tunikan. Ger det en skorpa. Försvinner i
hans svarta gap.

Skrivare, varför står jag kvar? Jag kan inte bli
kvitt synen av Anna Barkas och inte heller av
slavarnas slaveri. Det finns två vägar att avlägsna
sig från det mänskliga. Hennes och deras. Anna
Barkas’ och slavarnas. Anna Barkas’ väg gick från
ett högt värde till ett högre och därifrån till ett
ännu högre. Men det slutade inte där. Anna Barkas
nådde det högsta värdet och omslöts så fast av
det att allt hon gjorde vittnade om vad hon var
förenad med. Ändå gick hennes väg än längre.
Hon nådde en punkt där hon hade fått nog av
värden. Allt hon undfått hembar hon som ett
tackoffer inför gudarna. Därmed blev hon förmer
än alla sina gångbara värden tillhopa. Hon
lämnade allt mänskligt genom att röra sig uppåt.

Slavarna lämnar det mänskliga genom att
handlöst falla neråt. De är sämre än tamboskapen,
sämre än hundar och svin. Djur saknar kunskap.
De kan inte planlägga eller dra slutsatser. De lever
för stunden och följer varje infall. Slavarna vet.
Deras kunskap dömer dem. Ägde de skamkänsla
skulle de ta sitt liv, men inte ens det äger de. De

204

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Aug 3 21:44:38 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1973-4/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free