Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnel Ahlin: Kousor, gruvornas gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kousor, gruvornas gud
lever vidare fastän allt människovärde skalats av
dem. De lever vidare som smärtornas man. Jag ser
hur de förs samman till en enda kropp,
slavkroppen, den skamliga skamlösa slavkroppen, märkt
av sitt utmärglade liv, av sår, slag, svullnader, av
ovärde.
Här är jag. Skrivare, jag vill minnas allt detta
och mer därtill.
Det är dags för mig att anträda den långa
återfärden. Slavpojken gör sitt bästa för att belysa
mina steg. Ivrig att vara till lags. Ivrig att få ännu
en skorpa. Hans bröder nyttjas i någon kanal i
berget som är för låg och trång för en vuxen man.
Det sägs att de får sår på varje ryggkota och att
den ene lovar den andre sina sårskorpor, så att de
kan sitta som aporna som avlusar varandras pälsar
och mumsa gott på varje fynd.
Jag angrips både av otålighet och missmod. Jag
vill snabbt ut ur Kousors välde. Jag vill se den
blåa himlen och andas frisk luft. Men min kropp
förmår endast mödosamt och trögt att släpa mig
framåt och uppåt. Jag fattar inte. Nej, nu fattar
jag inte alls hur det kan gå till ibland oss. Otroliga
rikedomar sugs upp och ut ur underjorden på
enahanda villkor av oss kartager, av egypter och
perser, av greker och romare, av galler och kelter
och av än fler folkslag. Ingen - vare sig fri eller
slav - går frivilligt ner i gruvan. Den som vill ha
silver måste ha makt och mod att bruka våld. Han
måste tvinga ner en hop slavar. Nödga och nita
fast dem därnere. Varför drivs den som har makt
till detta? Av oss som tilldelar varandra värden i
olika grad. Den mäktige mer än den som lyder
under honom. Han vet att hans värde stiger av en
och mer av två och än mer av tre eller fler
silvergruvor. Själv tjänar jag ett mäktigt hus och en
maktfullkomlig stat. Även jag tillhör dem som
värdesätter dem jag lever samman med. Till mig
och från mig vandrar kretsloppet av det som
formerar och förminskar människovärdet.
Nu är jag snart uppe. Tack och lov! utbrister
jag tyst men nästan jublande. Slavpojken lämnar
mig. Jag har gett honom ytterligare några
skorpor, tydligen fler än han vågade hoppas, ty han
gjorde stora ögon och famlade med händer fulla
av vördnad. Nu ser jag honom inte längre. Jag är
framme där ljus strömmar över mig. Äntligen
lever jag åter under solen. Det är nu jag förmår
tänka tanken: ingen människa skulle våga det, inte
bära ansvaret för vad som försiggår i gruvorna,
ansvaret ligger hos gudarna och i synnerhet hos
denne Kousor. Kousor är den som tillstädj er detta
livsens leverne som nu utspelas bakom mig och
under mina fötter. Ingen människa, hör, inte en
skulle våga.
Jag är en skrivare som hyser stor vördnad för
skrivkonsten. Jag skulle se det som en stor olycka
om man mera allmänt börjar slarva med konsten
att rätt formulera sig i skrift. Förloras konsten
helt innebär det en katastrof. Vad på mig
ankommer så ... Vad på mig ankommer, jag vet det med
ryggen mot Kousors havande berg. Även jag
tynger hårt på mörkret där nere och kanske mest
i mina allra ljusaste ögonblick. Sådan är den bittra
sanningen om mig:
Att jag gnager ständigt och oavbrutet på min
människosläktings knäskål. Lossar hans höftled.
Knäcker ryggraden. Skär av skulderbladen.
Fläker upp bröstkorgen. Allt detta sker utan att mina
eller andras fingrar fläckas. Det är offren därnere
som fläckas och bryts ner liksom de bryter ner
den malmförande kroppen oss till glädje och ära.
Kousor, gruvornas gud är ett kapitel ur Gunnel Ahlins
kommande roman Hannibal sonen.
zoy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
