Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ragnar Strömberg: Två dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Strömberg
Två dikter
I
Om du närmade dej ditt ansikte
upphörde skräcken för att förlora det
till dej, kamrat, kan jag säja
att jag har hört vad jag inte alltid sett:
Orden har två delar
som talar samtidigt
Varje människa varje berättelse
har ett yttre ett ”utanför”
Man kan se magra händer torka imman av fönstren
ett ansikte som tittar inåt, inåt
tills det möter sin egen blick
Då upphör skräcken
Det är ljus november och klar sömnlöshet
älskade tomas ik, det är tyst och vintern faller
rakt igenom fåglarna, ner på den spruckna jorden
under allt.
Sömnlösheten slår vingarna
omkring i det magra ansiktets undvikande grenverk
Jag går skallgång i avståndet mellan
det svåra att vilja och att längta
som är omöjligt utan att vilja
Går skallgång korsar mina spår
genom Göteborg som liknar en upprorisk gubbe
på sin dödsbädd.
På tystnadens mönstrade skrävelvägg
hänger porträttet
av det utbrända, förockrade ögonblicket
när jag pratade
och det sagda stod för det sagda
tystnaden för det icke sagda
det icke sagda stod inte för någonting
”rör mej inte”
”du rör mej inte”
”rör dej inte”
”jag är oberörd”
Och vintern faller utan snö
på ordens bägge delar
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
