Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Matts Rying: Eftermiddag med Saarikoski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eftermiddag med Saarikoski
- Det har väl också att göra med besvikelsen
jag talade om. Du vet att vi vann en stor seger
vid valet 1966. Då var vi så naiva att vi trodde att
när vi nu har vänstermajoritet i riksdagen kan vi
göra någonting, vi kan gå med snabba steg mot
ett suveränt socialistiskt Finland. Men så hände
ingenting. Alla vi som var med i valarbetet - vi var
så oändligt besvikna efter några år. Där är ett skäl
till den så kallade nystalinismen inom vårt parti.
Vi var i regeringen - och ingenting hände. Och
för mig, som är temperamentsfull, var besvikelsen
så stor att jag skrev så där. De är ju så dumma.
de där männen i toppen att vi måste gå och ta
gevär och uträtta någonting på egen hand! Så
kände vi då. Men jag har nu vuxit ifrån den
attityden.
Från politiken till dikten. Saarikoski säger att när
han var ung, under 20, frossade han i poesi. Nu
läser han knappast andra dikter än sina egna. - Jag
måste skriva dikter för att ha några att läsa,
skrattar han.
Prosa läser han däremot gärna, är intresserad av
romantekniska detaljer, komposition osv. Men
poesi, återtar han. Antik poesi upptar honom ändå
rätt mycket, förr helst Catullus, numera
företrädesvis Horatius. Och naturligtvis Homeros, vars
”Odysséen” han är i färd med att översätta.
Ja, den radikale Pentti Saarikoski är också en
traditionsbevarare. Han har översatt inte bara
James Joyces ”Ulysses” och Henry Miller och
andra moderna författare utan också klassiker som
Euripides, Sapfo, Xenofon, och han har
nyöver-satt Matteusevangeliet.
Han säger att är man en verklig radikal måste
man hålla fast vid traditionen.
- Jag är radikal när jag har min grund i
Grekland och evangelierna. Det betyder att söka sig
till den västerländska civilisationens rot och börja
sitt eget arbete där. Man kan inte vara radikal och
säga att allting som har gjorts före mig är bara
skit. Då blir det bara en skitradikalism, en stupid
radikalism - som alla de här unga poprörelserna.
Varje år kommer något nytt: man är beat, man
är hippie, man är Che-anhängare, man är
Jesus-älskare. Det är inte radikalism. Det är romantik
-sådan som min kommunism tidigare var.
Vi pratar vidare om den socialt och politiskt
engagerade dikten, och Saarikoski talar om Sara
Lidmans ”Gruva” som en mycket viktig bok.
Men själv tror han sig inte vara mannen att göra
sådant. Han är en författare som är alltför
engagerad i den poetiska tekniken, han måste vara i
första linjen, avantgarde.
På väggarna i hans hem finns porträtt av tre
författare: Tjechov, Majakovskij, Joyce. Är det
husgudarna?
- Inte husgudar. Men de har betytt och
betyder mycket för mig. När jag skrev politisk dikt
var Majakovskij mitt ideal. Men jag upptäckte att
jag inte kan ... hur är det Majakovskij säger? ...
ropa med millioners röst. Jag hade inte den där
rösten. Min röst var mer lik Tjechovs: han talar
lugnt och långsamt, lite ironiskt också. Du vet
visst att jag var satiriker också en gång i mitt liv,
i början av 60-talet? Jag skrev ironiska och
parodiska kåserier i tidningarna. Men jag höll bara på
i två år. Sedan blev jag så seriös att jag inte kunde
skriva parodier mera. Min väg gick från
Majakovskij till Tjechov. Jag är ingen Majakovskij,
det vet jag nu. Jag är närmare Jesenin ...
Man behöver inte fatta beslutet
att nu ger jag mig av,
någon morgon man vaknar
tycker man sig vara på resa
utan att exakt veta vart,
platserna finns i sinnet som om de väntade med
längtan,
jag tänker på Prag, det skulle behöva mig,
London skulle vara ömt mot mig,
om någon annan plats så Florens,
till Dantes stad vill jag också komma
nu när jag är i den åldern
att jag borde skriva Helvetet,
och etruskernas Fiesole vill jag se på nytt,
Aten lämnar jag,
Aten är mig så kärt
att jag inte far dit nu när Den Heliga Dollarn
har makten där ...
-Ja, säger jag, du reser mycket, är något av
kosmopolit. Någonstans säger du att resandet är
ett livsvillkor för dig. På vad sätt? Blir det för
trångt för dig att vara kvar i Finland? Vill du se
nya miljöer och mänskor?
- Ja, säger han, det känns trångt här. Men det
är kanske inte så mycket för nya miljöers och nya
mänskors skull jag reser. Om jag är i exempelvis
Prag eller Sovjetunionen så känner mig ingen
där, jag är fri och jag kan få kontakt med
mänskor. Här i Finland är det omöjligt. Här i
Finland vill de inte träffa mig som mänska, utan
som kändis. Jag kan bara vara säker om min fru.
Hon är ärlig, hon tycker om mig. Men alla andra
är opålitliga för mig. Jag är rädd för dem. Förstår
du? Det är för mänskliga kontakter jag måste resa
till utlandet.
Du skriver, säger jag, mycket om ditt nästan
3 BLM 1973 IV
2U
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
