Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richard Swartz: Om diktens villkor / ett samtal med Ferenc Juhász
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Richard Swartz
tyder samtidigt en tro på människans möjligheter,
en tro på världen och att den går att förändra.
Också när en sådan övertygelse kan förefalla som
allra naivast. Men det betyder också en front mot
negationen. Litteraturen måste ta avstånd från
likgiltigheten. Det gäller också sådana fall när den
försöker klä sig i filosofisk dräkt, som hos
exis-tensialismen. Vi har för länge sedan förlorat
rätten att vara apatiska.
Men vi vet också att litteraturens förbindelse med
samhället rymmer faror. Den kan leda oss tillbaka
till processerna?
Det är just därför vi som skriver måste göra klart
att litteraturen är en gåva till samhället, inte en
värnplikt. Det kan inte upprepas nog många
gånger. Att det måste vara en förbindelse på lika
villkor. Alla måste fås att erkänna att den
skapande processen har sina egna lagar, en helt egen
logik, som under inga omständigheter får störas
utifrån. Där finns en gräns vi måste försvara. För
bara inom ramen för konstens egna lagar kan
författaren arbeta.
Men den gränsen tar man inte alltid hänsyn till.
Ni har själv upplevt den stalinistiska
kulturpolitiken i Ungern?
Ja, det är sant. Varje författare har sin bakgrund.
Han har sin egen historia som i stor utsträckning
formar hans författarskap. Men under femtiotalet
härskade här i landet uppfattningen att vi alla
hade samma bakgrund. Att vi stod för exakt
samma sak. De av oss som inte förstod det på
egen hand skulle tvingas till det. Det betydde för
författaren att arbetet på att bygga socialismen
bröts ned till dagliga, konkreta direktiv. Han
ställdes vid ett löpande band, tvingades till ett
mekaniskt reaktionsmönster; man kan kalla det en
diktens industrialisering.
För att rättfärdiga denna kulturpolitik använde
man sig av Attila Jozsef. Man citerade honom,
men det var en Jozsef som stympats. Hans
poetiska bilder togs bokstavligt. Vad som hos honom
var allmänt blev hos kulturpolitikerna detaljerat.
Attila Jozsef lästes som en facit. Resultatet blev
ett administrativt övervåld på hela den ungerska
litteraturen.
Logiken i detta system kan uttryckas så här:
man ville få folket att tro att säden stod hög och
mogen ute på fälten därför att landets författare
skrev att säden stod hög och mogen ute på fälten.
Men var och en vet att det är en falsk logik.
Ingen säd har någonsin mognat därför att man
tvingar författarna att skriva det. Den växer och
mognar därför att bönderna arbetar på åkrarna.
216
Men dessa falska bilder gav man folket.
Och författarens uppgift blev att delta i denna
förfalskning?
Ja. Några anpassar sig naturligtvis alltid. Men
många upphörde helt att skriva. De valde den inre
landsflykten. Många förblev stumma i åratal. Att
litteraturen inte dog ut under de åren berodde på
den oändliga rad av talanglösa författare som nu
fick sin chans. Det slätstrukna, det oförargliga. De
dumma.
Och er egen situation?
Jag hade debuterat redan 1946, min första
samling kom tre år senare. 1951 skrev jag så en bok
om min hemby. Livet där var svårt, den tiden var
svår på nästan alla platser här i landet. Min
skildring beskrev hur det verkligen var, inte hur
partiet önskade att det skulle vara. Men jag kunde
omöjligt svika människor som jag levt tillsammans
med. Hur skulle jag kunna lägga lögner i deras
munnar? Därför inledde partiet en kampanj mot
mig. Jag stämplades som imperialistisk agent, en
fullkomligt grotesk anklagelse.
Den stalinistiska utvecklingen kulminerade under
1956. Hur vill ni beskriva det året? Dess
betydelse?
Vad som hände 1956 var först och främst en
desperat protest mot en omänsklig, stalinistisk regim.
Den var aldrig riktad mot socialismen som sådan
eftersom de som stred på Budapests gator
knappast hade några föreställningar om den, än mindre
fått uppleva något av den. 1956 fungerade som
en chock för den ungerska nationen. Efter det
året blev det nödvändigt för var och en att ta
ställning till hela sin existens. Hur man skulle leva,
vad man skulle - och kunde - göra av sitt liv.
Samtidigt förändrades samhället. Författarnas
situation förändrades, principerna för publicering
förändrades. Rent konkret betydde det att flera
författare som tidigare varit förbjudna, nu kunde
tryckas igen: Såndor Weöres, La jos Kassåk, Joszi
Jenö Tersånszky, Låszlo Németh.
Ungefär vid samma tidpunkt förändras också er
egen poesi?
Poesin har som människan flera åldrar. Och först
efter 1956 är mitt författarskap vuxet. Min gamla
poesi gick inte längre att utveckla. Jag hade
sprängt gränserna för den. Förändringen gällde
både form och innehåll; mina ord blev nya, med
nya betydelser.
Förändringen kan också beskrivas som ett brott.
Det kan ibland för läsaren förefalla som om de
bägge perioderna inte har någonting med
varandra att göra. Efter 1996 är ni en helt
annor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
