Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richard Swartz: Om diktens villkor / ett samtal med Ferenc Juhász
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om diktens villkor / ett samtal med Ferenc Juhåsz
lunda författare än före. Varför?
Det finns flera orsaker. Den viktigaste var att jag
förstått att ingen socialism låter sig byggas utan
folket. Det låter kanske banalt, men det var en
handgriplig upplevd insikt.
Samtidigt visade den vetenskapliga utvecklingen
allt tydligare att vi är fullkomligt ensamma på
detta klot, att det inte finns något liv i mörkret
omkring oss. Vi är tvingade till att alldeles på
egen hand lösa våra problem. Jag anser att
människor över allt måste göras medvetna om detta,
hur ensamma vi är. I vårt arbete måste vi alltid
ha det för ögonen.
Någon har talat om er kosmiska
verklighetsuppfattning som väver samman allt i ett stort,
sammanhängande helt. Ett gemensamt, totalt ansvar.
Ja, så ser jag det. Särskilt som vi nu nått det
stadium då vi kan utplåna oss själva. De som i dag
försöker bagatellisera bomben är mycket farliga
människor. Jag läser om det i tidningarna och
känner ångest. Atombomben kan aldrig bli en
papperstiger. Den finns här redan mitt ibland
oss, den går att ta på. Ingenstans kan vi skydda
oss mot den. Radioaktiviteten finns redan i våra
medvetanden.
Bomben är behändig, den är lätt att transportera.
Och hur ska man kunna upptäcka den? Hur ska
man kunna tygla den? I stället försöker vi
eliminera hotet från bomben genom att tillverka ännu
fler.
All denna galenskap och ensamhet gör det svårt
att leva. På alla platser i denna värld är det svårt
att leva. Det gäller alla platser och samhällen. Allt
detta har förändrat min poesi. För det är min
uppgift att tala om det svåra och tunga för
läsarna.
Men från och till har ni blivit kritiserad; er poesi
skulle vara alltför svårtillgänglig. Stöter ert
bildspråk inte bort många? Förstår läsarna verkligen
vad ni vill säga?
Vi förbereder oss nu som bäst på att utplåna oss
själva. Det är absurt. På samma gång är det en
fruktansvärd insikt. Jag vet inte hur vi ska
undvika förintelsen. Jag kan bara beskriva de
plågsamma och komplicerade problem vi tillsammans
måste lösa. Så är det: min poesi är inte enkel just
därför att den handlar om förhållanden som inte
är enkla. De som påstår att man kan tala om
komplicerade saker på ett okomplicerat sätt
ljuger. Tro dem inte.
Samma kritiker mobiliserar alltid folket för att ge
tyngd åt sina argument, det abstrakta begreppet
folk. Läsarna blir ett tillhygge. Folket förstår inte,
säger de. Er poesi är för exklusiv, alltför privat.
Ni ställer er utanför vår gemenskap.
Men alldeles bortsett från att min poesi av rent
objektiva skäl inte kan se annorlunda ut, så har
de fel. Jag träffar mina läsare. Tillsammans talar
vi om det jag skriver. De kritiserar mig och jag
lyssnar. Visst är det sant att det finns ord och
bilder som de inte genast förstår. Men det är inte
särskilt viktigt. Huvudsaken är att de förstår min
poesi till dess helhet. Att de förstår kärnan. Och
det vet jag att de gör.
Läsarna förstår alltid mer än de kritiker som
påstår sig representera dem. Det är ändå en sorts
trygghet. Jag tror det.
Ferenc Juhåsz finns representerad i antologin ”Sex
ungerska poeter”, utgiven av Bonniers 1968. Géza Thinsz
har gjort urvalet. Artur Lundkvist har introducerat
Juhåsz genom en längre artikel i DN; den ingår i
samlingsvolymen ” Läsefrukter”, utgiven av Bonniers i år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
