Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Thomas Henrikson: Stenfågel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thomas Henrikson
Stenfågel
Varje kritisk beskrivning av ett litterärt verk
innebär en reduktion. Det finns bara en total och
samtidigt rättvisande beskrivning av ett konstverk och
det är själva verket. Det är en truistisk sats som
uppmanar till egen aktivitet och varför inte
påminna om den nu inför det delblancska Hedeby,
som börjar ta form. Det är inget stort samhälle —
om man händelsevis skulle finna det på en karta
över Trosatrakten i Sörmland — men storlek kan
ju som bekant mätas på många vis. Måttstockar
som passar för Wadköping fungerar dåligt i Trosa
eller Vagnhärad. Stenfågel är en fortsättning på
Åminne från 1970 (som enligt uppgift gått ut i
75 000 exemplar) och är dessutom andra delen i en
”planerad serie berättelser från Sörmland”
(Delblancs egna ord). Det är inte dåligt och redan nu
framstår Berättaren som något av en
Sörmlands-Balzac. Detta sagt utan någon form av ironi. Det
förefaller med andra ord uppenbart att Sven
Delblanc kommit loss ordentligt efter det
inspiratoriska och fabulatoriska stilleståndet i Åsnebrygga
och Trampa vatten. Att drunkna djupt är stort,
att trampa vatten större — så hette det då. Inget av
dessa alternativ förefaller nu aktuellt och det
fortsatta programmet verkar helt säkrat. Det är bara
för svenska folket att bege sig till Hedeby med
första bästa lägenhet och det så snart som möjligt.
Det finns eventuellt skönare orter i Sverige, men
säkert ingen lika dionysisk.
En författare bör ju aldrig lastas för sina
borgerliga meriter. Men det är uppenbart att det har sina
sidor att vara docent i litteraturvetenskap och
bevisligen insatt i de flesta litterära av- och arter —
och samtidigt bedriva vital berättarkonst. Det har
också sina sidor att låta appolloniskt politisk
klarsyn samsas med dionysisk inspiration; och den
finns det gott om i Hedeby. De omvittnade
födslovåndorna i krisrapporterna föreföll ha både
litterära, politiska och personliga accenter, ett slags
medvetenhetens övermättnad? En tacksam
uppgift för framtida forskare. Här kan blott
konstateras att Hedeby innebär inspirationens återkomst
till den svenska litteraturen, en återkomst som
Delblanc själv varslade om i Trampa vatten. Det
gällde bland annat författarens egen hjälplöshet
inför de litterära verkens ”rikedom och
komplexitet”. Inspiration har inte varit något frekvent
begrepp i de senaste årens svenska debatt, infekterat
av metafysik och allehanda kvasiföreställningar.
Men hur skall man kunna beskriva Hedeby utan
att ta till den gammaldags hederliga dionysiska
inspirationen?
Stenfågel är en ganska fantastisk upplevelse. Det
mörknar över världen — så brukar det låta — och
Hedeby ligger i den sista sommarens rötmånad
och väntar. Det gamla hederliga agrarsamhället
lutar mot sitt fall, Lille Lars på Näsby saknar
arvingar. En del av spillrorna nöter Gubbabänken
vid Handlarn, där den gryende kapitalismens
ränker smids som bäst och dränker de förtroliga
gamla banden i beräkningens iskalla vatten. I köket
hos Rävfarmarn slaktar Hilma julgrisen i
rötmånad, ty patronessan Lönbom på Lida hamstrar
inför kriget. Räntorna ryker, istret smälter och i
handfatet skvalpar det molnigt blodiga vattnet.
Så förebådas vad som komma skall. Nu står krigets
advent inför dörren. Baron Urse på Valla har
gjort av med sig och vid stambordet under den
höga lönnen sitter Svensson, Stora Småland, Olle
i Vreten och Ville Vingåker och avhandlar den
svenska krigsmaktens sneda bravader i Pärsys
gestalt. Borgerskapet håller andakt kring den enda
passion som tilltar med åren: kumpanerna
Müntzing, Sill-Selim Zetterlind och doktor Lundewall
håller smörgåsbord, som i magnificens knappast
står Strindberg, Piraten eller Birger Sjöberg efter.
Den svenska litteraturen har här fått en värdig
förnyare i denna specifika genre, som av någon
anledning har så stolta traditioner. Mellan tuggor
och supar, rashygien och Noras bröllopsbesvär,
avslöjar en gryende halsbränna att något är på
tok. Något förtroende inger inte dessa
borgerlighetens uttolkare, men tragikomiken tätnar och
augustimånen över Trosa bleknar. Det egentligt
dionysiska representeras av familjen Brunzén och
där skyler inga kläder och hjälper inga kyrkliga
mellanspel. Brunzén får också i påklätt tillstånd
och som Vasariddare in spe vittna om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Aug 3 21:44:38 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1973-4/0040.html
