Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Henrikson: Stenfågel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedernas upplösning som står på lut inför den gamla
moralens fall. Den som börjar med att skicka sin
fru på gatan, slutar i näringslivets högre räjonger.
Ty så demoraliserande är penningens verkan.
Frisinne i brunstliberalismens tecken. Och har
vederbörande samtidigt ett finger eller två i det liberala
Stockholms Kvällsblad, kan man nog med
Berättaren utbrista: ”Ja, nog är Brunzén en helvetes
karl”.
Berättaren är s.a.s. huvudpersonen — om nu en
sådan kan tänkas i detta myllrande Hedeby.
Berättartekniskt är dessa bägge Hedebyromaner —
eller ”berättelser” — ett resultat av ett raskt hugg
i den berättartekniska knuten. Berättaren befinner
sig i och omkring sina gestalter, rör sig fritt. Han
må sedan befinna sig hos Majestätet på Tullgarn
(inbegripen i gin rummy med hovstallmästare
Bonde), i Rävfarmarns kök under
rötmånadsslakten eller på Lidas vind, när ansjovisen exploderar
som bäst bland alla hamstrade gudsgåvorna.
Berättaren ställer hela sitt bedövande rika språk till
förfogande och det gäller också drängen Elon.
Här blir det ett inlägg i den socialestetiska
debatten: ”att passivt acceptera det torftiga språk, som
samhället givit Elon, vore en självstympning, ett
brott och en dumhet. Jag utsäger efter förmåga
det som vore möjligt att tänka och säga”.
Delblanc redovisar villkoren och metatekniken gör
det möjligt att fortsätta den vitala 1700- och
1800-talsromanen och samtidigt öppet torpedera
illusionen. Det känns skönt att slippa det gamla smusslet.
Den Allvetande Berättaren inser att en ”språklig
realism” kan vara mer konventionell än någonsin
den traditionella romanen à la Fielding. Långt
ifrån att offra åt romanteknisk konvenans, blir
Berättarens grepp en akt av medveten solidaritet,
solidaritet med Elon. Den allvetande Berättaren
behärskar emellertid inte situationen helt. Och väl
är det. Han är visserligen närvarande överallt, för
att blåsa livsens anda i näsan. Men han är oroad
över sina gestalters framfart, han tilltalar dem och
förmanar dem. Berättaren känner tydligen någon
hjälplöshet inför denna värld, som så obevekligt
tycks ta form. Fenomenet är välbekant och torde
vara ett gammalt pålitligt tecken på den goda
konsten. Hedeby är inte längre bara Berättarens
egendom.
Inte minst Piraten har fått en värdig efterföljare
i den fräcka skrönans genre. Men Hedeby är
tydligare samhälleligt definierat än någonsin någon
ort hos Piraten. Och därmed blir också Delblanc
en mer vad marxisten kallar representativ
författare. I en skicklig och inträngande analys har Eva
Adolfsson, Maria Bergom-Larsson, Ulf Eriksson
och Ola Holmgren ställt Delblancs produktion i
samband med en gradvis ökad insikt i
samhällsmekanismen. Det gäller konflikten mellan den
skapande individen och det samhälle som exploaterar
honom/henne. Vägen hos Delblanc har gått från
abstrakt allegori och underkastelse
(Eremitkräftan) till revolt och demaskering (Åsnebrygga).
Delblancs socialism har i de tidigare böckerna
definierats som ”abstrakt”, d.v.s. utan kontakt med
en definierad social och politisk verklighet. Den
verkligheten finns här i Hedeby. Avskedet till den
”abstrakta socialismen” står nu Oscar Hesekiel
Ahlenius för, Guds barnbarn och profet av Marx’
nåde. Han är fallen efter en förkunnare och bär
inte sina tillnamn utan orsak. Men Oscar den andre
saknar kontakt med Massorna och Folket — hans
förförelser inskränker sig till Signe Svensson. Men
inte heller henne klarar han av och han slutar
mycket riktigt med att ge sig till offser. Alla bli
de till sist en del av överheten, som ju inte bär sitt
svärd förgäves. ”Dom kommer ner hit till oss och
fjädrar sig och är söta i käften, så länge det är nåt
dom vill ha, men när det drar ihop sig till bråk...
Då ser en inte röken av dom. Nej, du, är det nåt
vi vill ha gjort nån gång, på riktigt, då får vi nog
fan göra det själva!”, kommenterar Rävfarmarns
Erik. Och han är en av dem att hoppas på. Oscar
Hesekiel är en dålig förkunnare och man kan anta
att Delblanc har aktuella avsikter med honom,
avsikter av samma art som Peter Weiss demonstrerar
i Hölderlin. Prästseminarister är dåliga
revolutionärer — åtminstone i de aktuella fallen. Den
tydliga pekpinnen Oscar Hesekiel betraktas nu med
ironi och överseende av Berättaren, men ingalunda
utan medkänsla. Medkänslan är överhuvudtaget
stor i Hedeby och Delblanc fördömer knappast
en enda enskild människa. Däri liknar han
Dostojevskij, en av husgudarna. Det framgår nu ändå
vad som — till exempel — orsakar Rävfarmarns
tilltagande beroende av Handlarns ”välvilja”. Och
det måste väl betraktas som en seger för realismen?
Berättarens sympatier är framför allt hos de
gamla bönderna. Och då vilar den burleska
komiken och den flödande berättelsen för en helt
osentimental patetik. I det mycket geniala
inledningskapitlet stannar den gamle bonden upp inför den
vackra kvällen och mannaålderns sol går ner.
Döden och ålderdomen blev du äntligen varse. På
hemvägen från dagsverket ser du den lysande
aftonstilla ån, ser solnedgången sväva mellan himmelsvida
vingar av färg, och äntligen inser du klart, att även i
ett människoliv blir det kväller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
