Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Henrikson: Stenfågel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hästarna står kvällströtta och dovna mellan
skaklarna, ruskar otåligt på huvudlaget och valkar det
grönlöddriga betslet i munnen. De vill hem till
kvällsfodret och kan i sin oskälighet svårligen begripa, att
bonden har blivit stående i begrundan här på
backkrönet vid Alby. Varför blev du stående, bonde?
Också agrarsamfundets sol går ner och med den
en myckenhet av varma relationer mellan
människor. Det ligger stor ömhet och visdom i dessa
enkla rader. Varför blev du stående, bonde?
Sven Delblanc tycks stå i ett speciellt
förhållande till Ivar Lo, den sörmländske grannen.
Därom några fina rader i Trampa vatten.
Delblanc är inte överdrivet förtjust i den svenska
”fadermördarmentaliteten” — offret av litterära
fäder på fortbeståndets altare. Hur förfara med
Ivar Lo? Med Goethe menar Delblanc att ”kärlek
är vår enda räddning när vi möter överlägsna
förtjänster hos vår nästa”. Stenfågel är en bok, full
av kärlek. Brunzén står nu för en art, Signe
Svensson för en annan och det är nog så att hon är den
mest gripande personen i Hedeby. Tills vidare.
Ängslande vackra Märta, Karolina eller Urgubben
i all ära — Urgubben som likt en Aleksis Kivi
mumlar att ”Jag lever, jag lever”. Och fortsätter att
leva. Signe bringas lätt på fall, ty hon rår inte sig
själv och hennes tragik är stor. Och ensam är hon
inte. Hon är en kvinna där det allmängiltiga
fullkomligt osökt framgår ur det enskilda. Och ändå
svävar man på målet: kan man fördöma Signes
kärlek? Som också har sitt fortbestånd hos dottern
Märta? Och här finns en av bokens
spänningspunkter. Den sinnliga glädjen att vara en älskande
människa och det jordiskt sociala tvånget att släpa
ut sig för andra och inte rå sig själv. Dött som sten
och levande som en fågel. Stenfågel. Symboliken
löper genom boken och bildar en del av den
grundläggande strukturen. Signes yngsta dotter
Agnes leker fortfarande med stenar på golvet,
pysslar och funderar över den skimrande
materiens möjligheter. Hon får den döda stenen att
leva, hon har förmågan kvar att tvinga ”den döda
massan till sköna och meningsfulla former”. Agnes
är verklighetens offer, men blir i leken
verklighetens härskarinna. Leken kan lika gärna skrivas
konsten. Konstnärens problematik har alltid
sysselsatt Delblanc, men det är nu, i dessa konkreta och
realistiska berättelser från Sörmland, han har
lyckats ge problematiken en allmängiltig betydelse.
Agnes är verklighetens offer och i sagan lekens
härskarinna. Hedeby är konstens seger. Inte över
verkligheten, men genom verkligheten.
Det händer att Ivar Lo brister i vördnad inför
sitt stoff. Så på sina håll i den självbiografiska
sviten, där det finns en märklig distans till
händelser och personer. Författaren tycks på en gång
deterministiskt bunden till vissa givna
förutsättningar, men besitter ändå en form av frigjordhet,
rentav uppsluppenhet. Samma uppsluppenhet
besitter Delblanc numera, framför allt i denna andra
del. Glädjen har blivit ännu större. Detta är nu
ingalunda sagt för att placera Sven Delblanc under
den sörmländska eken Ivar Lo, livnärande sig på
ekollon. Det är mycket som skiljer dem åt. Det
är bara för att antyda ett märkligt fenomen.
Kanske handlar det djupast sett om frigörelse.
Rent språkligt har Delblanc numera uppnått
samma sorts mästerskap som Strindberg utvecklar
i, låt oss säga, Hemsöborna. Hedeby håller med
andra ord på att bli det stora genombrottet för
Berättaren och — Sven Delblanc.
Sven Delblanc, Stenfågel. Roman. Bonniers 1973
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
