Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingmar Björkstén: Patrick White och Stormens öga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingmar Björkstén
Patrick White och Stormens öga
Utgångspunkt för australienaren Patrick Whites
snart fyrtioåriga författarskap är människans
sökande efter tillvarons mening och värde. Det
svårforcerade i det mänskliga psykets mysterium
bjuder honom ett motstånd som visat sig fruktbart.
Ingenting i hans verk tyder på en tvekan om att
det liv som människan fått är det enda hon blivit
beskärd. Och att det är beroende av andra
människor för sin fullkomning. Hans kamp utspelas
inom ramen för en livscykel. Hans accepterande
av det övernaturliga, utomverkliga inbegriper inte
en tro på liv efter detta. Det är för att göra det liv
som de fått, deras enda existens, meningsfull som
han sätter ut sina gestalter på deras sökandes väg.
Grundmönster för denna vandring utgör
människans fyra utvecklingsstadier oskuld erfarenhet
död försoning. Jungs arketyplära påverkade länge
White, också denne utnyttjar i främst sina tidigare
romaner dessa urbilder som med Jung ӊr
manifestationer från det undermedvetnas djupare skikt,
där de allmänmänskliga, uråldriga bilderna
slumrar”. I Whites båda senaste romaner,
konstnärs-biografin The Vivisector 1970 och i The Eye of
the Storm 1973 är Jungs närvaro mindre
påfallande. ”Jag hyser stor beundran för honom och
hans upptäckter, men jag tror också på en
övernaturlig kraft om vilken jag då och då fått en
aning: det har inträffat händelser och
sammanträffanden som visat mig att det finns ett mönster
bakom slumpen”, skriver han i ett brev 1973.
Detta mönster bakom slumpen, denna ordning
bakom kaos har Patrick White ständigt försökt
nå kunskap om. Hans verk är en besvärjelse, ett
försök att i ord formulera en i grunden mystisk
upplevelse av tillvarons mening och av den kraft
som styr denna tillvaro. Symbol också hos White
för denna transcendenta upplevelse är mandalan,
inte sådan den uppfattas inom hinduismen utan
så som Jung formulerat dess betydelse för den
sekulariserade människan. För Jung står inte
längre, i vår västerländska avmystifierade och
materialistiska värld, en yttre eller hinsides
guds-bild i mandalans centrum, utan människan själv.
Människan, som inom sig kan uppleva sin
gudomlighet.
Mandalamotivet återfinns ofta hos Patrick
White. Den oförstörbara mandalan, som Ingegärd
Martinell översatte 1969, genomsyras av denna
jungska symbol för helhet, frid och ordning, för
mening i livet. Också titeln på Whites i dagarna
utgivna roman, The Eye of the Storm (Jonathan
Cape, £ 2.95), har en mandalaassocierande titel.
Men det uppger White är omedvetet. I ett brev
skriver han: ”Men jag antar att den är det. I en
mening utgör den det lugna centrum i en verklig
cyklon, & i en annan det tillstånd av frid & andlig
medvetenhet som mrs Hunter når på ön och åter
före sin död”. Men han tillägger: ”å pro pos
mandalor, antar jag att symmetri tilltalar mig, &
livet uppfattar jag som symmetriskt medan jag
brukade anse det slumpartat, utan mönster”.
I många av Patrick Whites romaner ingår en
borgerlig familjebild, en bild som speglar den
familj han själv föddes i 1912: den starka modern,
som livnär sig på sina barns livslust och den vage
fadern, en diffus oåtkomlig spermagivare och
försörj are samt två syskon, ofta bror och syster och
varandras motsats. Länge omfattar White
modersbilden med ett hat så starkt att det snarast är
förtvivlan. Redan i hans andra roman, The Living
and the De ad 1941 finns denna whitemoder med
och i sin tredje, den alltjämt alltför föga
uppmärksammade The Aunt^s Story 1948, speglar
White i dottern Theodora Goodmans öde den
förödande inverkan en whitemoder har på sina
barn.
Patrick Whites författarskap och den vision det
växer ur ingår i ett helt, en kontinuitet inom
vilken de enskilda verken bildar inbördes
självständiga men med varandra ändå sammanhängande
enheter. Fond för The Eye of the Storm är The
Aunfs Story. För första gången sedan Theodora
Goodman är en kvinna åter ensam huvudgestalt
hos White. Och när han nu genom den döende,
drygt åttioåriga Elizabeth Hunter åter ställer en
kvinna i centrum sker det med en av de gestalter
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
