Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingmar Björkstén: Patrick White och Stormens öga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingmar Björkstén
som i hans värld tidigare fördömts: whitemodern.
Men det är inte med hat och avstånd hon är
porträtterad, utan med förståelse och värme. Med
Elizabeth Hunter visar han att ingen någonsin är
fördömd. Inte så länge hon kämpar för kunskap
om sanningen med och i sitt liv.
Anslaget till denna utveckling mot försoning
och frid för de tidigare fördömda ger Patrick
White redan i vad som är den främsta
sammanfattningen av hela hans vision, romanen Livets
träd-, storverket från 1955 som Magnus K:son
Lindberg översatte 1970. En av de perifera
gestalterna där, den sköna Madeleine - unge
Armstrongs fästmö och sedan gift Fisher - kunde vara
en förstudie till Elizabeth Hunter som ung, ytlig
och självcentrerad. White lämnar Madeleine innan
hon nått Elizabeth Hunters ålder och ödmjukhet.
Men han antyder en gryende medvetenhet, en
möjlighet till utveckling mot introspektion och
självkunskap som han tidigare inte låtit denna
kvinnotyp i hans värld komma till del. Genom
Elizabeth Hunter fullföljer han den
utvecklingen.
Den halvblinda rika kvinnan ligger där i sitt
dyrbara hem i sydneyförorten Centennial Park
och gör upp räkningen med sitt liv. Att hon sköts
om av just fyra kvinnor - tre sköterskor och en
husa - ”har ingen speciell betydelse”, svarar den i
fyrtalsmystiken annars så välbevandrade White i
ett brev. I lugnet som råder i det stormens öga där
hon ligger - människans placering i Jungs
man-dalavision - blir hon medveten om vem hon är
och accepterar den föga smickrande bilden.
Till dödsbädden flyger hennes två barn. Sonen
Basil, den i England adlade skådespelaren som vill
åt sin del av hennes pengar för ett
avantgardeprojekt som han tror skall rehabilitera hans image
som en av konstens stora. Och dottern Dorothy,
gift och skild prinsessa de Lascabanes i Frankrike
och eskapistiskt förlorad i Stendhals
Kartusicm-klostret i Parma. Också hon är mera intresserad
av sin arvslott än av sin mor. Två tomma
white-syskon som överlevt ofruktsamma och knäckta
likt andra barn med starka mödrar och svaga
fäder hos White.
Sina barns liv kan Elizabeth Hunter inte längre
påverka; dem kan hon bara skänka materiell
till-fredställelse genom att dö. De är ett pund hon
förvaltat illa. Men ännu har seniliteten inte knäckt
hennes förmåga att komma till rätta med sitt eget
liv. Det är ett misslyckande. Efter att ha insett det
och inte genom nya efterrationaliseringar väjt
undan den insikten dör hon, försonad med detta
liv vars sista förnedring blev att hon inte fick dö
i den säng där räkenskaperna gjorts upp utan
sittande på toaletten.
Övergången mellan stadierna oskuld och
erfarenhet i nybyggarparet Parkers utveckling i
Livets träd markeras av en storm och en
översvämning. Också i Elizabeth Hunters liv tjänar en
naturkatastrof som peripeti i ett
utvecklingsstadium. Tillsammans med sin dotter befinner sig
den då sextioåriga kvinnan på en ö utanför den
östaustralienska kusten. Båda konkurrerar de om
en gästande norsk vetenskapsmans
uppmärksamhet. Dorothy tycker sig dra det kortaste strået och
lämnar ön. Genom avfärden lämnar hon också
resterna av känsla eller värme för modem. Men
Elizabeth Hunter stannar kvar. Och överlever en
cyklon som sveper fram genom landskapet; i
lugnet i stormens öga inträder hon i en ny
medvetenhet. Som av ett under räddad trots
förödelsen återvänder hon, pånyttfödd efter ett liv i
social sterilitet och andlig död. Nu ligger hon där
i sin magnifika villa, i det lugna ögat av den storm
som hela hennes liv utgjort.
Whites romaner kan geometriskt ofta tecknas
som en cirkel, mandalans tecken. Den cirkel The
Eye of the Storm utgör omfattar Elizabeth
Hunters sista dagar. Den sträcker sig från en stilla
morgons gråblå vargtimme till en kvälls aftonglöd
ett par veckor senare. ”Blind” som den Lear
hennes son kämpar med och lika inseende ser hon sig
själv. Hennes ensamhet är - som så ofta hos White
- Kristi efter Getsemane; hennes tid är uppmätt.
The Eye of the Storm är en roman om
misslyckandet, ett av de temata som White ofta borrar
sig ner i och som han 1957 i Voss - romanen om
en fiktiv tysk upptäcktsresande som 1848 går
under i den centralaustralienska öknen -
formulerar med orden ”Livets mysterium blir inte
förklarat av framgång, som är ett mål i sig, utan
genom misslyckande, genom ständig kamp att
bliva”. Misslyckandet kopplas i The Eye of the
Storm med ensamhet, åldrande och död. Och med
ett annat av Whites mest centrala temata,
kärleken; med hans uppenbarligen oföränderliga
uppfattning om den horisontella kärlekens, om eros
otillförlitlighet i djupare relationer mellan
människor och om den lodräta kärleken, om agape
som mera tillförlitlig för en upplevelse av
meningsfullhet. De fyra kvinnor som vårdar
Elizabeth Hunter inkarnerar olika aspekter på detta
kärlekstema, på kärlekens väsen.
Intimt förbunden med Patrick Whites
uppfattning om misslyckandet som förutsättning för
in
.222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
