Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingmar Björkstén: Patrick White och Stormens öga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Patrick White och Stormens öga
sikt och om den sinnliga kärlekens fåfänglighet är
hans övertygelse om lidandet som oundgängligt i
livskampen för att nå förståelse och försoning.
En försoning som hos White inte är knuten till
löftet om ett evigt liv hinsides det nuvarande, utan
med en total förståelse av meningen med detta
liv; med hans svar på sina ständiga frågor Varför?
och Hur? Också i The Eye of the Storm gestaltar
han detta. Tragiken i hans värld är att de svar
livskampen leder fram till är okommunicerbara,
privata. ”Man kan aldrig meddela i ord det
yttersta av erfarenhet”, inser Elizabeth Hunter.
”Vad som än givits dig att leva kan bara du
ensam leva och återuppleva och återuppleva, tills det
flämtats ut ur dig.”
På denna övertygelse vilar hela Patrick Whites
vision; en förtvivlad livssyn genomsyrar hans
verk. Konstruktivt blir det därför att han inte
nöjer sig med att konstatera sin pessimism; han
kämpar med den, ifrågasätter den, tränger
pessimismen under ytan och utnyttjar den för att
åskådliggöra sina frågor om samtidsmänniskans
tillvaro i den västerländska kulturkretsen.
Men när han i The Eye of the Storm återigen
gör det är tonen en annan. Elizabeth Hunter är
porträtterad med en omsorg som är ny hos
honom. Medkänsla och förlåtelse präglar hans
porträtt av henne. Här rör han sig på ett plan där det
totala genomskådandet omges med ömhet. Det är
som stod han utanför och iakttog, fylld av
medkänsla. Han skriver sig inte bort från eller kvitt
sina anfäktelser, han skriver som om han vore
försonad med dem. Det gäller inte bara modern i
hans värld eller livsstilen i hemlandet Australien,
det gäller plågan i hans vision.
Också hans språk har genomgått denna rening;
den utveckling mot klarhet som är tydlig redan i
The Vivisector fortsätter. Den fascinerande väven
av verbala arabesker har rensats på vad som
anförts mot White som överlastat och otydligt; det
ibland preciöst manierade är borta. Trots att han
också nu pejlar förnedring och misslyckande,
bortrationaliserat till mörka själsdjup varifrån det
tvingas upp, är The Eye of the Storm rak,
förklarat enkel. Här går Patrick White sina läsare
till mötes. Han breddar sina möjligheter att
kännas igen som angelägen. Ur hennes tankars
mean-derslingor genom minnen och associationer lever
genom denna medvetandeström Elizabeth Hunter
och växer till ännu en av dessa stort anslagna
gestalter hos Patrick White ur vilkas liv man kan
hämta kunskap för sitt eget. Det porträtt han
målar av henne hör till de mest avslöjande i hans
stora galleri; det är gripande, skoningslöst och
mänskligt.
Patrick White har inte gjort det lätt för sina
läsare att omfatta hans verk. Det är exklusivt, som
alla djupare kunskaper, förnimmelser och frågor.
Men inte ogenomträngligt; inte konst för konstens
skull utan konst för människans. Hela hans
författarskap är ett stort anslaget, djupborrande
försök att förklara samtidsmänniskans existens och
ge den en mening; det är med denna hart när
ouppnåeliga föresats som detta unika litterära
verk från Australien skall mätas. Den ojämförliga
storheten hos Patrick White ligger i att föresats
och resultat så ofta kommer varandra nära, förenas
i hans romaner. I sitt accepterande av en
öververklig realitet har han gått in i den judisk-kristna
mysterievärlden, också Jungs källor. Det är här
han hämtar löftet om en mening och anvisningar
om hur man når fram till den. Han förkroppsligar
snarare idéer än gestaltar psykologiskt heltigenom
övertygande individer, han övertygar mera som
mystiker än som psykolog. Men genom de
övertoner han besjälar sina medmänniskor med
fascinerar de. Han gör det troligt att människan, att
många människor bakom sin sociala mur bär på
en medvetenhet av livsberikande slag och att den
som blir delaktig av detta, som kan meddela sig
med det, får det livsavgörande uppenbarat för sig;
svaren på frågan om alltings mening, på Varför?
och Hur?
Då är det inte längre väsentligt om hans
gestalter är psykologiska skolexempel; då fyller de en
annan funktion. Genom dem gör Patrick White
oss medvetna om existensalternativ. Och visar att
förståelse och försoning är möjlig för den som
kämpar med sig själv i uppriktighet och
ödmjukhet.
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
