Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Berit Bergström: Brödet och stenarna, anmäld av Arne Melberg - Lars Gustafsson: Yllet, anmäld av Ola Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
BERIT BERGSTRÖM Brödet och stenarna.
Bonniers 1973.
Berit Bergströms roman kan beskrivas på flera sätt;
fogar man in sig i dess ”psykologiska” villkor kan
den väl ses ungefär så här:
här får vi uttrycksfulla beskrivningar och
bestämningar av en kvinnas kris och hennes kamp för att leva
ett riktigt liv. Genom de män hon träffar vinner hon
liv och verklighet; ett liv som omfattar högsta
gemenskap såväl som djupaste förnedring och ensamhet.
Romanen börjar mitt i hennes ensamhetskris och den
beskriver hennes väg in i och igenom krisen; vid
dess slut är hon åter ensam, men hon tycks ha levt sig
igenom och förbi de män, som bestämt krisens
omfattning och innehåll.
Och boken kan lika väl ses så här: Berit Bergström
har samlat ihop en serie expressionistiska anteckningar
av dagbokstyp, antytt en fiktionsram och kallat
resultatet för ”roman”. Handling och epik är dock av
ringa betydelse; det viktiga är istället
positionsbestämningen: med ordval, allusioner, uttryckssätt och
andra restriktioner appellerar författaren till sina
likasinnade, till den exklusiva krets som ännu har tid och
lust att ägna sig åt privat-existentiella problem i
denna form. Till de likasinnade hör, att döma av
gängse bokutgivning, våra förlag - och Berit
Bergström har dessutom markerat hur ”lovande” hon är
genom att ge sin bok den lättsmälta prosa i magert
format som är lämplig i stundens utgivningspolitik.
Det känns svårt att välja mellan dessa
beskrivningar; det enda jag är någorlunda säker på är att
boken handlar om sökandet efter kärleksrelationer och
vår inbyggda ”bortstötningsmekanism mot
införlivande av kroppar av den egna sorten”; samt på min
egen reaktion inför Berit Bergströms försök att ge
detta gestalt i en roman. För om förlagets löfte om
”en av de mest intensiva romaner om ’kärlek’ som
kommit på svenska i våra dagar” ska ha någon
täckning - då får vi allt ha måttliga krav på ”intensitet”
liksom på ”våra dagars” omfattning i tiden.
Arne Melberg
LARS GUSTAFSSON Yllet.
Bonniers 1973.
Med Lars Gustafssons förra roman, Herr Gustafsson
själv, kunde vi konstatera att
självbekännelselitteraturen från mitten av 60-talet och framåt fick sin
sammanfattning och slutgiltigt konstituerades som litterär
genre. Nu såg man att alla dessa författare som på
var sitt håll torgförde sin strängt privata smärta
egentligen talade i munnen på varandra. Inte för att
Herr Gustafsson själv på något sätt skulle utgöra
standardtypen i denna genre, utan tvärtom för att
den gick så långt att den påvisade begränsningarna i
självbekännelsens form och innehåll. Lars Gustafsson
bet sig själv i svansen såväl romantekniskt som i den
egna självförståelsen och man undrade hur det skulle
vara möjligt att komma längre. Skulle det kunna vara
möjligt för författarjaget att komma ur denna kokong
av besvärjande subjektivism och vad skulle kunna
komma i förlängningen av denna hermetiska
romanform?
Den nya romanen Yllet är en fristående
fortsättning på den förra och följaktligen utger den sig då
också för att vara ”skärseldsdelen i en modern Divina
Commedia”. Inom Dante-forskningen lär man visst
träta om Den Gudomliga Komedin skall ses som en
resa i det inre, en medeltida psykoanalys, eller om
vandringen från helvete till himmel är konkret
realistisk, rentav geografisk. Och vad som kan försvara
Gustafssons klassiska överbyggnad som varande
något mer än en yttre kuliss det är just denna dubbla
optik, där symbolik och fakticitet väger lika tungt.
Det symboliska och faktiska överlappar varandra i
en förening av overklig verklighet. Därför kan
baksidestexten också hävda att det är fråga om ”en
strängt realistisk roman”, fotad i en svensk
nutids-verklighet. Närmare bestämt Västmanland; Lars
Gustafssons kära hemtrakt och Purgatorium för Herr
Gustafsson själv.
Inledningen följer den tidigare romanen i spåren,
men sedan lämnas ber ättar jaget över åt en
ställföreträdare. Lars Herdin, f.d. matematiker med framtid
och nu högstadielärare i brukssamhället
Trummels-berg. Han kom aldrig att luttras tillräckligt i
femtiotalets Uppsala utan föll tillbaka ner i det
västmanländska konditorträsket. Tristessen och livsledan viker
dock inför upptäckten av ett enastående
matematikgeni i hans egen klass. De skapande möjligheter som
detta fynd kan bära med sig sätter i gång en serie
händelser som alla slutar tragiskt. Att göra SÖ
uppmärksam på att ett av vår tids stora matematikgenier
försmäktar i en igenbuskad landsända, där man
knappt gör annat än reparerar gamla bilar åt
varandra, det vore inte samma sak som att på 1800-talet
skriva till kurfursten av Preussen och be honom sörja
för en livsbana som skulle leda till Göttingen, Leipzig
eller Berlin. Nu är det Sverige 1969 och yllet
omsluter landet i sitt kvävande grepp.
I Herr Gustafsson själv hängde lukten av vått ylle
tung över seminarierna i 50-talets Uppsala och det
sentida ber ättar jaget kunde i sin suveräna
självtill
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
