Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lars Gustafsson: Yllet, anmäld av Ola Holmgren - Artur Lundkvist: Lustgårdens demoni, anmäld av Leif Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
räcklighet ironisera över den instängda atmosfären
långt där nere i historiens avlagringar. Men nu, i den
nya romanen, är det tid att ge sig i kast med den
samtida verkligheten som, trots det emanciperade
jaget, fortfarande vilar i yllets förrädiskt trygga
moderkaka. Det är detta inbrott i den trista vardag
som jaget tidigare lämnat för de intellektuella
äventyren ridande på ”den stora våg som går genom
världen”, denna återvändo till den eftersatta
hembygden, som gör denna roman till en mer renodlad
tragedi jämfört med herr Gustafssons tragikomiska
luftnummer från förut.
Genom det alternativa berättarjaget som kan offras
i den tragiska handlingsgången vinner skildringen en
objektivitet som paradoxalt nog tillåter en mer
passande form av subjektiv självbekännelse än den förra,
där jaget samtidigt skulle föra pennan. Yllet är skriven
med en vrede och ömhet som verkligen når läsaren
och inte bara studsar tillbaka mot den egna
spegelbilden.
Denna utveckling från tragikomedi mot tragiskt
allvar tar sig just uttryck i den tidigare nämnda
identifikationen av privat symbolik och yttre realitet.
Den inledande landskapsbeskrivningen slår i sin
geografiska saklighet över i en stilla fantastik, där man
anar de okända djupen. På samma sätt förlorar sig
småvägarna med sitt oljegrus och tomma mjölkpallar
in i granskogen som vore det fråga om ett stympat
nervsystem, där man långt inne i vintermörkret kan
föreställa sig ett liv som ändå fortsätter.
Fragmentariskt, och med konstgjord andning, överlever man
snarare än att leva.
Visst kunde man mena att Gustafsson med detta
förväxlat tillståndet i världen med tillståndet i själen;
speciellt som sanningssägaren och det moraliska
samvetet i denna ofullständighet typiskt nog är den rena
intelligensen och det rena jaget Lars Herdin. Denne
Lars Herdin som före uppvaknandet till en
sinnlig existens förpassade skönheten till den rena
musiken och tankens flykt. Hans världsbild är resultatet
av en så konsekvent genomförd egocentricitet att den
faktiskt går i hop. Studentrevolten och höststormen
1969 smäller båda lika högt som fokuseringar på
”sprickorna i lögnens mur”. Meteorologiska
förhållanden, FNL-rörelsen, luktsensationer och
sinnesintryck blir tecken och varsel i en och samma vision
som vill spåra renheten, skönheten och friheten.
Denna spaning beskriver på sätt och vis också en
regression: Vad har dom gjort med min barndoms
landskap? Var har det vita dammet tagit vägen från
barndomens sommarvägar? Men samtidigt revolterar
jagberättaren mot denna ylliga provinsialism och
proklamerar död åt alla mammor och pappor.
Det är inte så mycket lönt att kalla denna
livshållning småborgerlig, eftersom den egentligen är en
uppgörelse med småborgerligheten som kan säga
slutar oavgjort. Gustafsson försöker förena hemkänsla
och uppbrott, femtiotalets Uppsala och de insikter
som det utgående 60-talet signalerar. Det finns en
till synes obetydlig episod i romanen, där en liten
pojke tappert släpar sin nalle mellan hem och
daghem ”för att hålla i hop alla världar som finns”. Herr
Gustafsson själv släpade sin moderliga portfölj mellan
världens alla flygplatser i samma syfte måhända. Här
lyckas han dock förena tillvarons olika existensformer
på ett mer bestående sätt genom att förlägga sin
helhetssträvan till innehållet snarare än till formen.
Helheten finns där trots att berättarformen är nyckfull
och har övertydliga skarvar i händelseförloppets olika
turer.
Romanen slutar med en briljant iscensatt
FNL-demonstration framför Västerås domkyrka och i
konfrontationen mellan polis och demonstranter kastas
så den gustafssonska författarrekvisitan ut i världen,
och plötsligt får den en offentlig status. Äntligen kan
den tessinska tornspiran, luftballongen, isen som
klirrar och allt vad det nu är användas till något.
Ola Holmgren
ARTUR LUNDKVIST Lustgårdens demoni.
Bonniers 1973.
Det är onekligen en svårbemästrad uppgift att säga
något väsentligt om Artur Lundkvists nya bok
Lustgårdens demoni, där reminiscenser från jordens
förflutna, möten med historiska gestalter, geografiska
bildsvep, skilda tidsplan och betydelsebottnar nästan
omärkligt griper in i varandra och fogas samman till
ett kosmiskt mönster där samtidsplanet hela tiden
bryter fram och oroar. Överraskande och hänsynslöst
slår berättelserna upp sina perspektivfönster rakt ut
mot ett påträngande och ödesmättat framtidshot.
Utgångspunkten för boken är några orgiastiska och
hallucinatoriska framtidsvisioner hämtade ur
medel-tidsmålaren Hieronymus Boschs
”realistiskt-fantas-tiska” föreställningsvärld. Bilder som bryter ut i ett
framvällande flöde, där till hälften människo- till
hälften djurliknande varelser kopulerar med en
par-ningsdrift av demonisk besatthet: ”ett avlande och
födande, förvandlande och fortplantande i blint raseri
(––) urartningen i ett överflöd som blivit sin egen
undergång: syndaflod, katastrof, arter som uppslukar
varandra och sig själva, världsförintelse.”
Skildringen blir en bestialisk orgie i sinnlighet och
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
