Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Artur Lundkvist: Lustgårdens demoni, anmäld av Leif Eriksson - Jan-Eric Palm: Husesyn, anmäld av Arne Melberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
lastbarhet, som bara äger sin motsvarighet i Dantes
Inferno, och utmynnar i en rundmålning av en värld
där ont och gott, skapande och förintelse lever sida
vid sida, förutsätter och uppbär varandra. Inför detta
djupt pessimistiskt-visionära panorama ställer sig så
författaren den fasaväckande frågan: ”Visste
konstnären (Bosch) att han framställde en profetia om
världen?” Och svaret, som infinner sig några sidor
längre fram, får en skrämmande dimension applicerat
på Lundkvist själv: ”Det var hans hemlighet: han
såg och målade vad han såg! ”
Insprängda mellan bokens mer episka avsnitt,
återfinns poetiska stycken kallade Ur skrivboken. Här
varvas en surrealistisk bildberusning, furiösa
groteskerier och vanställda tablåer med exakta
blixtbelysningar och träffsäkra reflektioner kring vår egen
omvärld, allt med en genuint skummande språkmust
enligt Artur Lundkvists välkända signum. Summerar
man dessa bildsvep upptäcker man stegvis hur
författaren med triumferande suggestivitet lyckas frilägga
de bärande krafterna i vår egen tidsepok. En tid
genomsyrad av fetischism, där brottytorna, de
vidöppna såren, själva besudlingen med livet
omsorgsfullt insveps i ett substanslöst vakuum av
oberörbar-het: ”Gaffeln är där mellanhand, din trogne tjänare:
med den förlänger du din herremakt och upprättar
ett värdigt avstånd till dina handlingar. Du behöver
inte röra direkt vid offret ens när du förtär det
(––-) presidenter och generaler drömmer om krig
utan blodsutgjutelse, kriget med rena händer, det
vita kriget, det skuldlösa” medan ”lav.inen av ting
drar allt hänsynslösare fram, stegrar sig, störtar ner,
krossar människorna under sig, begraver dem
levande.” En människotyp projiseras som dränker sig
själv i ett överflöd, och som ingenting saknar. Utom
mänsklighet.
Under de senaste åren har Lundkvist, inte utan
fog, av kritiken beskyllts för en pessimism som till sin
funktion blir konserverande. Avsaknaden av en social
förankring, där människans maktlystnad, ägandebegär
och egoism framställs som en opåverkbar,
allmängiltig slutprodukt, och en beskrivning med rötterna
avklippta från den sociala växtmiljön, är givetvis
något i sig otillfredsställande. Ändå är det möjligt att i
Lundkvists fall finna invändningar till försvar mot
ett dylikt betraktelsesätt. Dels måste man om man har
ambitionen att skriva för att förändra utgå från det
faktiska och blottlägga de krafter som behärskar och
lamslår en outhärdlig situation. Lustgårdens demoni
underblåser en skräckupplevelse inför mötet med vår
”verklighet”, som definitivt skapar vilja till
förändring eller för att i stället travestera och våldföra sig
en smula på Lars Forssell: ”Låt skräcken slå rot I
Ur den föds handling.” Från ett sådant perspektiv
blir författarens pessimism avgjort något positivt.
Dessutom är det tvivelaktigt om man i längden
vinner något på att förenkla en ytterligt komplicerad
mekanism. Hos Lundkvist är det de motstridiga
impulserna som formar och för handlingen framåt,
pessimism och optimism blir ”de båda sidorna av
samma båt som vänder sig i dyningen (–––-) Raseri
och vilda önskningar försätter inga berg, du måste
vara ihärdig som mullvaden i stenig jord:
förändringar måste ske vid rötterna.”
Att vanvettet, det outhärdliga i våra kringliggande
villkor, gestaltats med fulltonig uttryckskraft i
Lustgårdens demoni är obestridligt: ”Överflödets
förbannelse och utarmning råder runt omkring, den vettlösa
förbrukningens avskrädeshögar hopar sig,
kapitalismens förstenade spillning mellan utplundrade berg
och förödda fält.” Och det positiva i syftet med
denna djävulsskildring förutskickas av författaren
själv i insikten om att det nu är nödvändigt att ”skura
visionen så att politiken blir klarare i färgen. ”
I eminent mening har Artur Lundkvist låtit
skräcken bryta fram och slå rot. Återstår så handling\
Leif Eriksson
JAN-ERIC PALM Husesyn.
Författarförlaget 1973.
Att trovärdigt och objektivt återge en given
verklighet när man samtidigt vill tolka eller påverka den
-det är en kanske permanent svårighet för realismens
romanförfattare, en inre motsättning som inte minst
våra proletärförfattare från tiotalet och framåt har
fått känna på. Jan-Eric Palms lilla roman Husesyn
är en utlöpare av deras sociala realism; han delar
deras ambitioner och demonstrerar deras svårigheter.
Hans berättelse vill visa upp en social verklighet, göra
”husesyn”, men också vara en moralitet över samma
verklighet.
Berättelsen skildrar en ”händelse ur livet”, en
brukshandlares karakteristiska utveckling: först så
klättras det upp en bit i hierarkierna och man
lämpar av sin arbetarsolidaritet; sen så drabbas man av
småborgarens paradigmatiska öde: social och
ekonomisk katastrof med påföljande proletarisering och
rotlöshet.
Palms ambition är sympatisk: han vill ge gestalt åt
denna verklighet, han vill åskådliggöra vad
rotlösheten innebär för den enskilde, men också visa att den
enskildes problem har social grund. Och han försöker
ge sin berättelse en illusorisk inramning, för att göra
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
