Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Jan-Eric Palm: Husesyn, anmäld av Arne Melberg - Zaharia Stancu: Vad jag älskade dig, anmäld av Conny Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
klart att han minsann inte hittar på utan bara visar
fram en giltig verklighet. Men så har han sina
pedagogiska ambitioner: han nöjer sig inte med
privatpsykologi utan sätter in sina gestalter i ett socialt
sammanhang, förklarar deras svårigheter med
klasssamhällets nödvändigheter. För Palm räcker det då
inte med att åskådliggöra; han vill vara helt säker på
att ingen poäng går förlorad, varför han ideligen talar
om vad som egentligen händer, auktoriserar sin på
förhand givna tolkning.
Palm vill alltså ge autenticitet samtidigt som han
föreskriver en uttolkning. Och dessa båda ambitioner
blir här motstridiga: författarens kommentarer blir
förnumstigt påträngande när han stunden innan
försökt göra sig osynlig bakom sin berättelse.
Pekpinnarna skymmer tillslut blicken för det synade husets
angelägna innehåll. När arbetarflickan i bokens slut
ropar till dess manliga huvudperson ”Kom över till
oss!” - då har Palm klätt sitt meddelande i en
uttrycksfull bild; men bilden förevisas med sådan emfas
att läsaren tycker sig få meddelandet skrivet på näsan.
Arne Melberg
ZAHARIA STANCU Vad jag älskade dig.
René Coeckelberghs Bokförlag 1973.
Berättaren i Stancus roman är en journalist i
Bukarest, som nås av bud från hembyn. Hans mor är
döende, och han beger sig genast hem, men kommer för
sent för att få se henne en sista gång. I fortsättningen
skildras den gamla kvinnans begravning, och hur
hennes anhöriga upplever sorgen.
Skuldkänslor dominerar deras reaktioner. Sonen
reste sällan hem till byn, aldrig blev det tid att skriva
brev till den oroliga modern. Ofta lovade han henne
att hon skulle få följa med honom till havet, som hon
aldrig sett. Men det blev aldrig så, och till slut kom
han endast att följa henne till kyrkogården. Den
förkrossade fadern smeker den dödas kropp och viskar
gång på gång samma replik: ”Maria, vad jag älskade
dig! ” Aldrig yttrade han dessa ord medan hon levde,
aldrig visade han då sin kärlek till hustrun. Och de
släktingar och grannar som varit den dödas fiender
söker nu försoning, säger nu vad de inte kunde förmå
sig att säga när hon ännu levde. Men allt kommer för
sent i livet, både insikt och gärningar. Endast döden
kommer för tidigt.
Det förflutna är ständigt intensivt närvarande i
denna berättelse. Sorgen och smärtan manar fram det
förgångna, sonen erinrar sig länge glömda gestalter
och samtal. Han minns sin barndom och han minns
modern som ung, men perspektivet vidgas också.
Hans minnesbilder kretsar kring döden, han ser för
sig andra bybor som dött. Och denna by är rik på
döda; många har dukat under för hunger och svält,
många har stupat i första världskrigets skyttegravar.
Moderns död ingår i ett större sammanhang, hon är
oupplösligt förenad med alla traktens döda. De
spridda minnesglimtarna formar sig till en byns - och
hela Rumäniens - moderna historia, sedd ur de
förtrycktas perspektiv.
De olika begravningsceremonierna utspelas mot
bakgrund av en närmast feodal miljö. Bekymren för
morgondagen tränger sig på hos de anhöriga också
när smärtan och sorgen är som starkast. Hur skall de
kunna undvika sjukdom och svält, hur skall de kunna
leva vidare? Vardagslivets bekymmer och dödens
mysterium är samtidigt närvarande, båda ingår som
självklara beståndsdelar i byns liv.
Stancu idealiserar aldrig sina människor, han
framställer dem som offer för de materiella villkoren. Det
är alltid hungern som slutligen segrar, den formar
ytterst individens karaktär. Fattigdomen gör byborna
avundsamma och elaka. Därför grälar de dagen efter
begravningen om den dödas ägodelar, ett par tofflor
eller en nästan ny sjal. I denna roman är dock Stancu
inte i första hand tendensdiktare. De sociala
orättvisorna i trettiotalets Rumänien framstår visserligen
som mycket påtagliga, men ändå tycks de snarast
tjäna som bakgrund. Det egentliga ämnet är döden,
som är ständigt närvarande i allas tankar och minnen.
Döden har skärpt de levandes blick, så att allt
upplevs med unik intensitet och allt får sin särskilda
betydelse. Med en egendomlig kombination av ömhet
och makaber realism beskrivs den döda moderns
kropp, de olika tecknen på dess begynnande
förruttnelse. Man har nästan en känsla av att Stancu
beträder tabubelagt område, så intensivt och plågsamt
borde inte död och sorg få framställas. Men kanske
har det inneburit befrielse för författaren att
formulera en smärtsam upplevelse i ord, kanske kan det
också innebära befrielse för många läsare.
Det är en roman om individens död och
individens smärta, men samtidigt sätts detta in i ett större
sammanhang. Stancus bok handlar också om
kollektivet, den blir till tidsskildring och socialt dokument.
Förmågan att förena dessa båda dimensioner är
imponerande, men just mångsidigheten är ett
kännetecknande drag i hans författarskap. Det framgår klart
sedan Coeckelberghs förlag nu på kort tid publicerat
fyra av Stancus romaner i svensk översättning.
Början gjordes i fjol med Djävulens plogfåra, den
roman som en gång innebar Stancus stora
genombrott. Den är ett brutalt och upprörande epos om de
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
