Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Zaharia Stancu: Vad jag älskade dig, anmäld av Conny Svensson - Per Olof Sundman: Lofoten, sommar, anmäld av Anders Sjöbohm - Henrik Tikkanen: Mitt Helsingfors, anmäld av Thomas Henrikson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
rumänska jordproletärernas nöd vid seklets början. I
fjol utgavs också Lek med döden, rik på episoder,
miljöer och människor som en pikareskroman.
Samtidigt med Vad jag älskade dig publiceras Uruma
-tatarens dotter. Där beskrivs livet i en uråldrig
tatarby vid Svarta Havets kust. Det är en liten berättelse
med starka lyriska inslag, samtidigt stiliserad och
tidlös som en saga eller en legend. Till dessa tre romaner
sluter sig nu den bok som Stancu själv sätter högst i
sin produktion.
De stora bokförlagen tycks inte längre anse det
företagsekonomiskt motiverat att översätta
kvalificerad skönlitteratur till svenska. Desto mer imponerande
är då Coeckelberghs djärva initiativ att i detta
kulturellt kärva klimat presentera en av den europeiska
litteraturens största berättare för svensk publik. Som
kritiker kan man endast uttrycka sin tacksamhet och
önska lycka till.
Conny Svensson
PER OLOF SUNDMAN Lofoten, sommar.
Norstedts.
Till Lofoten kommer Per Olof Sundman sommaren
1970, som den frågvisaste av besökare. Han förhör
sig med fiskare, fiskebruksarbetare och
kommunalmän. Följer med ut på fångstturer och strövar
omkring i landskapet. Han är imponerande vetgirig och
väjer inte för de torra siffrorna. Av alla samtal,
anteckningar och fotografier har han klippt ihop sin
andra bok om Lofoten-fisket. (Den förra hette
Människor vid hav och kom 1966.) Just klippt: den
skenbart enkla, stenogramsnabba texten är resultatet
av en grundlig bearbetning. Replikerna är skarvade;
de återger det som Sundman uppfattar som väsentligt.
Sin naturliga talspråkston har de inte förlorat. Men
många av dem har blivit nästan mystiskt täta - lika
betydelseladdade som när de fåordiga krigarna i
Njals saga yttrar sig. Sundmans berättarteknik känns
igen: han registrerar skeendet som en utsida. Han är
mycket nykter, undviker allt pittoreskt och
sensationellt. Arbetsmomenten åskådliggör han skickligt och
med enkla medel. Han når höjdpunkter när han med
pedantisk exakthet räknar upp den bråte, som
används för att fylla igen sunden mellan småöarna, och
som blir synlig vid lågvatten.
Det finns dock något otillfredsställande med
Lofoten, sommar. Den är ofta monoton och tröttande.
Allt är återgivet i samma sakliga tonfall. Varje scen
får karaktären av uppräkning av synintryck och
repliker. Genom att scen fogas till scen blir så hela boken
en enda lång uppräkning. Sundman tycks mig
ängs
ligt mån om att bibehålla en yttre ram av
reseskildring i dagboksform. Alla fakta måste komma fram
”naturligt” i diskussioner mellan Sundman, hustrun
och Lofoten-borna. Frågan är om inte Sundman är
fången i sin egen litterära metod. Han kunde gott
brutit den genom att t.ex. sammanföra sina siffror i
tabeller och föra en sammanfattande diskussion. Jag
tror boken hade fått en annan tyngd om Per Olof
Sundman tillåtit sig att vara mera ”subjektiv” i
kompositionen. Nu verkar han bunden till ett formellt
”objektivt” mönster, som bara är ett utanverk,
eftersom det hela tiden är Sundman själv som väljer vad
som återges i texten.
Men vad säger han då om Lofotenfisket? Han
pekar på obalansen mellan tillgången på fisk och
tillgången på villiga köpare. Havet kan koka av fisk men
avsättningssvårigheter och begränsad
fiskebruks-kapa-citet kan tvinga fiskarna till ofrivilligt landligge. Och
hur ska fisken behandlas? Frionors frysta filéer
ersätter alltmer den torkade fisken men den sistnämnda
spelar ännu en betydelsefull roll. Man får veta att den
sorteras efter kvalitet. Den näst sämsta, frost- och
mögelskadad, kallas ”Afrika” - efter adressaten.
Ett annat problem är rationaliseringen. De små
sjark-båtarna erbjuder frihet, små investeringar men
också otrygghet och kanske en knäckt rygg mot
ålderdomen. (Varför har fiskarna aldrig lyckats skapa
någon bestående kooperation? frågar Sundman
ständigt.) Det är tvärtom på de stora trålarna: mindre
frihet men större trygghet. Kanske kommer den
sortens rationella storfiske att vara nödvändigt i kampen
mot världssvälten.
Lokaliseringsproblem: Lofotens befolkning (1970:
27000) minskar men får inte minska så mycket som
prognoserna föreskriver. Ungdomen har tråkigt i
Lofoten. Vill man inte bli fiskare eller arbeta på ett av
bruken, finns inte så mycket att välja på.
Alla frågor griper in i varandra, påpekar Sundman
gång på gång. Den ekonomiska koncentrationen i
Norge hotar glesbygden. Och den ekonomiska
koncentrationen i Norge är bara en reflex av ett globalt
ekonomiskt sammanhang. Just här kunde Sundman
hjälpt läsaren att få en klarare överblick över
helheten. Då hade hans bok känts väsentligare och mera
allmängiltig.
Anders Sjöbohm
HENRIK TIKKANEN Mitt Helsingfors.
Söderströms 1972.
Kåseriet är ingen litterärt oskyldig genre. Ofta nog
handlar det om litterär smuggling på högsta nivå.
4 BLM 1973 IV
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
