Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Henrik Tikkanen: Mitt Helsingfors, anmäld av Thomas Henrikson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Den lätta tonen förstärker det allvarliga i uppsåtet.
Sådant gäller även i vårt ”östra grannland”, där
svenskar då och då med viss förvåning brukar finna
litteratur på sitt eget modersmål. Detta är ett pikant
faktum som borde övergå i konstant förälskelse.
Esaias Tegnér visade en gång prov på ef ter
kolonialistisk klarsyn och skaldade något om att inom Sveriges
gränser erövra Finland åter. Detta ambitiösa program
förverkligas nu som bäst genom en idog köttransport
över Ålands hav. Mariehamn och Åbo är tillsvidare
brohuvuden för trafiken och Helsingfors står i tur.
Magen får väl sitt på turen så varför klaga? Några
blir ännu rikare. Fler exploateras. Allt är egentligen
normalt. Vad vi behöver är en guide.
Henrik Tikkanen är egentligen kåsör och låter sin
syra i Finlands mest fullvuxna tidning Helsingin
Sanomat, denna fantastiska pappersbunt.
Finlandssvenskarna kunde tidigare läsa och se signaturen i
Hujvudstadsbladet. Flyttningen innebar en förlust
för svenskan i Finland, redan tidigare hårt trängd.
Genom Helsingforsboken föreligger viss
kompensation. Den är illustrerad men det är väl knappast rätt
beteckning på Tikkanens konst. Mycket tyder på att
han egentligen främst betraktar sig som konstnär.
Ord & bild stöder varandra på ett sätt, som kan
erinra om den märklige Sias. Sias har en stil som
bygger på omtagningar och förkortningar - ett
artikulerat mummel som konst. Sias är något av en
svartsynens M. Hulot. Henrik Tikkanens stil är annorlunda.
Hans syn på sitt (och nu alltså även vårt}
Helsingfors är inte präglad av en Sias’ geniala förvirring.
Tikkanens egenart är snarare en etsande disciplinerad
oro, en oro av den art som föds ur kärlek. Att den
kärleken sedan är starkt erotiskt betingad är
Tikkanen den förste att understryka: ”att teckna en stad
är ett slags kärleksakt”. Disciplinen ger en spänstig
och klar prosa och klarheten kan skärpas till det
aforistiska. Få skriver en bättre svenska i Finland
just nu. Detta bör speciellt framhållas, eftersom
svenska förlag i Sverige uppenbarligen anser sig
kunna undvara Tikkanens bok. Den svenska
litteraturen kan det inte, lika litet som Helsingforsresenären.
Varje sålt exemplar av Tikkanens nya bok bör öka
skammens rodnad på svenska förläggare och vem vill
inte bidra till den rodnaden just nu? Det finns sämre
och tråkigare skäl att sätta sig på finlandsbåten än
just detta. Kultur består inte bara av kött och
brännvin.
Henrik Tikkanens Helsingfors har vissa drag
gemensamma med Fellinis Roma. Det självbiografiska
och anekdotiska innefattas i kärleksskildringen, men
steget är förstås långt från det svettiga och frustande
Rom till det mer frusna och parvenymässiga
Helsing
fors. Här finns inga antika boningar i graniten och
det kulturella överdådet får ofta andra förtecken.
Tikkanens sinne för dess poänger är väl skärpt. Det
må gälla Finlandiahusets vita och något svala
marmorfasader - att fritt beundra för tretusen hemlösa
alkoholister i Hesperiaparken - eller Brändö bro. Den
blir hos Tikkanen ett minne med plötsliga
dimensioner, ”ett jättelikt konstverk som vida överträffade
Tatlins minnesmärke över Tredje internationalen, jag
hade upplevt ett mästerverk, men inte förstått det
och nu var det borta. Den oförlikneliga
träkonstruktionen borde ha bevarats för eftervärlden och
placerats med ena änden vid kejsarinnans sten och andra
ändan inne i Royals matsal. Den kunde ha
symboliserat vårt nostalgiska behov av humana misslyckanden
i samhällsplaneringen och likt Tatlins minnesmärke
ha blivit ett monument med social betydelse och
symbolik.
Det är bara några år efter det Tatlin framfött sin
storartade idé som jag föddes. Samma år dog Lenin”.
Det är inte illa. Den lekfulla och ofta vassa ironin
innefattar också stadens honoratiores, kanske ljuger
Tikkanen alldeles fruktansvärt - om låt oss säga
Paasikivis löständer - men då är lögnen av den rätta
sorten. Royals matsal, ja. Ofta nog har det finländska
överdådet exponerats på krogen. Det är ett
problemkomplex med komplikationer och Tikkanen är
nogsamt medveten om riskerna. Alltför mycken finländsk
konst in spe har upplösts och tvinat bort i
spritångorna på Klaus Kurki, Kämp, Elite eller gamla
”Krematoriet” - en krog där ”inte minsta
smakfullhet i inredningen störde hemtrevnaden”. Så kallades
Konservatoriets krog med bruna tapeter ”med
allehanda intressanta fläckar” och tunga mörka
draperier. Dit försvann också riksdagsmän från det
närbelägna riksdagshuset och försvinnandet föreföll
ibland definitivt. Därav namnet. Henrik Tikkanen
lyckades emellertid överleva epokens frestelser av
olika slag och det med kärleken i behåll. Resultatet
är en guide på högsta nivå. Krogkulturen lever ju,
märkligt nog, fortfarande i Finland. Kultur är både
konst och brännvin, en sanning att besinna. Rimbaud
eller Baudelaire formulerade förstås det hela
annorlunda. Att recensenten nu själv är djupt och
hjälplöst förälskad i Helsingfors, kan givetvis förvilla
blicken. Men också förvillelser förtjänar spridas. Och
somliga är nödvändiga. Kärleken är inte blind som
det felaktigt påstås. Seendet är bara annorlunda
beskaffat.
Thomas Henrikson
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
