Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Mao Zedong: Den långa marschen, anmäld av Göran Sommardal - Presentationer - Lars Fredin: Rosen; Sonja Åkesson: Dödens ungar; Ann Smith: Medan ljuset är, presenterade av Anders Sjöbohm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Högt under himlen tumlar de kalla luftströmmarna,
nere på jorden fläktar ännu en ljum bris.
Endast hjälten kan driva bort tigern och leoparden,
ingen kämpe räds de vildaste björnar.
Plommonblomman välkomnar den snöfyllda himlen,
skänker ej en tanke åt flugorna som frusit ihjäl.
Göran Sommar dal
LARSFREDIN Rosen.
LT.
SONJA ÅKESSON Dödens ungar.
F örfattarf örlaget.
ANN SMITH Medan ljuset är.
F örfattarf örlaget.
LARS FREDINs poesi kan förefalla inåtvänd,
upptagen av sitt ljus och sin oro. Men den representerar
ingen verklighetsflyktens inåtvändhet utan den
mystiska kraftsamlingens. Den protesterar mot det som
Lars Fredin betecknar som en verklighet av ”trasor”
och ”spillror”: den moderna industrikapitalismens allt
omänskligare samhälle. Hetsen och ofriheten ökar;
styckningen av produktionsprocessen (och livet
överhuvud) i allt mindre enheter drivs så långt att var och
en hotar att sluta som någon sorts inkrökt ”expert”
inom sitt lilla revir.
Mot omänsklighet och splittring står visionen av en
fri och hel människa, delaktig av en meningsfull social
gemenskap, stark nog att påverka sin verklighet, att
komma i harmoni med den utan att blint underkasta
sig de yttre villkoren. Kärleken, den erotiska extasen,
är en gränsnedbrytare och låter oss ana en fullare
gemenskap: ”i andning och öga pulserande / varandra
i värme och ljus”. För Fredin finns det en erotisk
underton också i gemenskapen med naturen:
befruktning, växande, lätthet. Samma underton återkommer
i kampen för en annorlunda tillvaro:
byalag och demonstrationer
fäster sitt frömjöl vid porten
du som ännu är ung
kan kanske växa i denna skreva
den röda blixten genom en martall i dimma
vid ett nedisat hav
Symbolspråket är traditionellt (hav, natt, ros) och
tämligen abstrakt. Syntaxen är inte det normala
språkbrukets, något som bidrar till direktverkan i
det Fredinska språket. Kanske att det någon gång blir
stelt och korthugget kryptiskt. För det mesta slinker
det förbi alla frågor om ”begriplighet”, som en
musik: lätta pianoackord, upprörda melodistormar,
titeldiktens tungt meditativa raga som entonigt söker
sig mot en mystisk stilla punkt. Den helhetssträvan
som finns i Fredins poesi finns på två plan. Dels i det
innehållsliga men också i själva skapelseprocessen.
”Det är ett kärleksförhållande mellan innehåll och
form som är skapande.” Fredin visar hur dikten,
fastän en konstprodukt, kan tjäna som återskapare av
liv och värme. Det är inte fråga om någon sentimental
längtan, inte om något ytligt avbildande. De jordnära
sommarupplevelserna gör tjänst i en ny lycka, som
övergår i ett nästan extatiskt stammande:
Detta skrivet en glasskall, klar höstkväll
där minnet, genomskinligt klart repar röda vinbär
ur sommaren och allt talar ur moln i moln, vitalt
som ett barn av solen. Vi är här länge än
och som ett upplyst, stort skepp genom vintern
är sommaren ... dess starkaste konturer
smyger under fotvalven i ett aldrig utsuddat gräs
- det är där du har ditt hjärta. Kedjefången vid det.
Vemod! blek inte ut! - Här glesna! Här öppna! Här,
här i cellerna - bryt isen! Med livs röda köl och stäv.
Lars Fredin skriver för dem som vill överleva i
skrevan och bevara sin mänsklighet.
SONJA ÅKESSONs diktvärld handlar om den
sjaskiga, misslyckade vardagstillvaron med sin
förtvivlade svensktoppströst. Hennes nya samling är mörk
och genomträngd av äckel, smärta och död. Man ser
att den bär spår av samarbetet med Jarl Hammarberg:
Sonja Åkesson nyttjar orden och språket friare än
förr. Men hennes egen ”konkretism” saknar
sensualismen från höstens tillsammans-bok Hå! vi är på väg.
Hon odlar ett groteskeri som övergår i tröttsamma,
katalogliknande uppräkningar. Eller ilskna plattrim:
”Grannfrun sitter i fönstret och syr / Mamma är
bak-full och ute och spyr”. Ibland talar hon, till synes helt
oironiskt, språket hos dem som är ”som folk är mest”.
För att i andra sammanhang hålla sig på antingen
frän eller medlidsam distans.
Resultatet blir att hon på ett sätt försvinner i sin
diktsamling. Den tycks sakna all komposition och
verkar snarast en hastigt hopplockad antologi. Det
blir svårt att få grepp om vad Sonja Åkesson vill ha
sagt. De bästa dikterna är de som talar direkt och
utan omskrivningar:
Sol bakom molnen
som gråvitt stål över höstens
tända lövklingor.
Vinden forsar
på ensam hemväg.
Förr var vi två, du!
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
