Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Presentationer - Lars Fredin: Rosen; Sonja Åkesson: Dödens ungar; Ann Smith: Medan ljuset är, presenterade av Anders Sjöbohm - Torgny Lindgren: Övriga frågor, presenterad av Per Holmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Man tar inte miste på den förtvivlan som stiger ur
texterna. Den griper, däremot sällan texterna själva.
ANN SMITH har gjort sig känd som den sinnliga
kärlekens diktare. Också hennes dikter till det
bohuslänska sommarlandskapet är att se som kärlekslyrik,
säger hon i efterordet till Medan ljuset är. Det verkar
på mig som om hon velat bevara sina dikter orörda
efter inspirationens ögonblick. De är starkt präglade
av nu-just nu! och förefaller (ytligt sett) obearbetade.
Det finns inga strikta gränser för vad som är poesi i
landskapet och vad som inte är det.
Resultatet tycks mig osovrat, ofta direkt dåligt. Det
gnistrar till ibland i ett alltför matt språk, något
sinnligt tränger igenom, det kunde varit bättre. Ann
Smiths dikter lider av samma fel som Sonja Åkessons:
de är kataloger. Grodor på hjortronmyrarna, en säl
sticker upp huvudet och gäspar, syrsorna filar skåror
i tystnaden, Torsten lyfter handen till hälsning. I
allmänhet mynnar katalogerna också ut i ett intet, det
är som om Ann Smith hade svårt att avsluta sina
dikter.
Bäst är de egentliga kärleksdikterna, medryckande
öppna, med en blodfullare rytm:
Jag älskar dig i intervaller
och där bottnar jag inte
och där ser jag ingen gräns (...)
Anders Sjöbohm
TORGNY LINDGREN Övriga frågor.
Norstedts 1973.
Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har i
Sverige mer än i något annat kapitalistiskt land växt
samman till en kraftig maktapparat i samhället, ett
hierarkiskt system av avdelningar och ombudsmän.
Arbetarekommuner, som finns på alla större orter,
är sammansmältningen av partiet och facket. När
Olof Palme med darr på stämman bedyrar att man
ska lyssna på ”Rörelsen” avser han ett stort och
fin-maskigt komplex. Tage Danielsson har en gång
skämtsamt sagt att ”Det minsta man kan begära av
Rörelsen är att den rör på sig”.
Ur arbetarrörelsen och socialdemokratin stammar
ett stort antal svenska författare från de senaste
decennierna. Flera av dem är organiserade i KSF
(Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening) och
många namn dyker upp i den i valtider aktuella
Motståndsrörelsen mot en borgerlig regering. Bland
dessa författare finns alla schatteringar; Bernt
Rosengren förklarar sig ”bo i SAP”, medan Bosse
Gustafs
H4
son, i en antologi utgiven i samband med valet, måste
förklara varför han är ”socialdemokrat trots allt”.
Torgny Lindgren är svår att placera på denna
skala. Efter kritikergenombrottet med ”Dikter från
Vimmerby” (1970) har han utsänt en bok om året
och kommer nu i höst med sin romandebut ”Övriga
frågor”.
Själva titeln anknyter till ett sammanträde och
större delen av boken skildrar ett möte i
arbetarekommunen i ett lätt maskerat Vimmerby. Berättaren
Aron och hans rullstolsbundne vän Evan vill under
rubriken övriga frågor ta upp en förestående
utvisning av en grupp zigenare. Men de står utanför
arbetarekommunens rutinmässiga intressegemenskap:
När vi gjorde förarbetet såg vi så tydligt hur allting
hängde ihop: vår rädsla, våra ständiga försök att
genom dörren Övriga frågor ta oss in i deras
gemenskap, mötenas likgiltighet och värme, flyktingarnas
utlämnade situation.
Aron är uppenbart i opposition till
arbetarekommunen. Han föraktar karriäristerna och deras
småskurenhet, men ändå sitter han kvar och när drömmen
om ett storstilat utspel under rubriken Övriga frågor.
Han är en marginell företeelse och när romanen
använder humorn som vapen fungerar inte attacken.
Att förlöjliga är inte det samma som att avslöja.
I Lindgrens för övrigt ganska misslyckade samling
”Hur skulle det vara om man vore Olof Palme?”
(1971) finns en mycket fin dikt. Statsministern talar
om de stora principerna och de enskilda
partimedlemmarna påpekar de konkreta små detaljfrågorna.
Där fungerar Lindgrens humor mördande.
”Övriga frågor” handlar även om andra möten.
Lindgren ger minnesbilder från småländska
frireligiösa tillställningar. Dessa möten framstår som mer
vitala och livskraftiga. I vilket fall har texten denna
verkan på mig, men det är väl knappast meningen?
Evan, den rullstolsbundne, blir paradoxalt nog den
mest rörlige och handlingskraftige. I bokens slutparti
ger han sig iväg med sin motoriserade rullstol på en
privat propaganda-odyssé. Berättelsen blir rolig och
effektiv när den lämnar den dammiga
sammanträdes-luften. När Evan rullar ut ur salen passar han på att
riva ned och krossa den monumentala Brantingbysten.
(Hövdingen blickar sömnigt ned över en entusiastisk
klubbstyrelse från slutet av 40-talet på bokens
omslag.)
Evan blir omskriven i lokaltidningarna, TV hör av
sig. Han har också begåvats med förmågan att
natur-troget imitera en orgel, en effekt som han inleder sina
appellmöten med. På rullstolen har han fäst
banderollen SOLIDARITET MED FLYKTINGARNA.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
