Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ut i 80-talet — sju författare ser framåt
- Gunnar Adler-Karlsson: Nyfattigdomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uti 80—talet
Sju författare ser framåt
Gunnar Adler-Karlsson
Nyfattigdomen
”Man må genta og genta, for de sover allesammen
— men ikke på samme gang”, säger en pedagogisk
grundregel som jag lärt mig i den akademiska
exilen. Med hänsyn till att det tar minst ett, och
stundom flera årtionden innan en ny idé slår rot i
huvudet på våra politiker, tror jag det kan vara
mödan värt att lägga också en del av sitt 80-tal
på det gamla tjatet om den vishet med vilken
världen styres.
Ett begrepp som kommer att bli centralt i
80-talets samhällsdebatt är — hoppas jag —
”nyfattigdomen”.
Politikerna i den senaste generationen har främst
ägnat sina krafter åt att avskaffa den gamla
materiella fattigdom, som ledde till sjukdomar och för
tidig död. Medlet att nå detta mål blev naturligt
nog fattigdomens motsats, rikedomen. Rikedom
skapades, trodde man, genom ekonomisk tillväxt,
vilken blev — och har förblivit —
maktetablissemangets heligaste kossa.
Under arbetets gång har emellertid begreppet
fattigdom fått en ny mening. Förr talade man om
att avskaffa den absoluta fattigdomen. Det var ett
realistiskt förslag, som möjligen kunde gått att
förverkliga. Men numera, när jämlikhetsidealet
kommit att dominera politiken, talar man om att
avskaffa den relativa fattigdomen. Detta är en
orealistisk tanke, som icke går att förverkliga ens
teoretiskt. Dess anammande visar blott hur retoriskt
tanklösa våra politiker är.
Vi saknar en ordentlig omfördelningspolitik.
Därför leder försöken att med hjälp av ekonomisk
tillväxt avskaffa den relativa fattigdomen med
obönhörlig logik till tre allvarliga livshot. De ökar
pressen på våra begränsade naturresurser och driver
upp den tekniska förändringstakten. De medför
ständigt större absoluta gap mellan rika och fattiga.
De ger upphov till än mer utpräglade
konfliktanledningar inom världssamhället.
Människans kropp och själ har, som de andra
djurens, utvecklats i ett ständigt samspel med den
omgivande naturen. Det är cirka fyra miljoner år
sedan vi reste oss på bakbenen. Under nästan lika
lång tid levde vi som jägare och samlare. För cirka
tiotusen år sedan började vi medvetet bruka jorden.
Det har vi gjort under en fyrahundradedel av vår
historia. För endast 250 år sedan begynte vi vår
industrialiseringsepok. Den utgör nu en
sextontusendel av vår tillvaro samt tideräkningens början i den
moderna skolan.
Det är inte det att vi har ”brutit” kontakten med
naturens lagar (som ofta sägs och som t ex Magnus
Ringgren skrev i en anmälan av tre ekologiska
poeter i BLM 3/79). Det är snarare det att vi inte
förmår bryta denna kontakt, som ställer till trassel
för oss. Människan är fortfarande en del av
evolutionen. Hennes egen natur har till 99,9 procent
formats under de första 15.999
sextontusendedelarna av tillvaron. Den omgivande naturen däremot,
till vilken hon fortfarande måste anpassa sig, har
till långt mer än hälften formats av henne själv
under de senaste generationernas ekonomiska
tillväxt. Människans problem ligger däri att hennes
anpassningsförmåga till de av henne själv skapade
förändringarna är begränsad, medan den
ekonomiska tillväxtens krav på att få förändra
omgivningen är obegränsade.
Rikedom i form av mat, hus, värme, resor och
nöjen har vi alla fått, åtminstone i Sverige. Men
industriamaten tillför oss gifter som ger oss kräfta,
husen blir otrivsamma bikupor i nervslitande
förorter, värmen producerar också koldioxid,
klimatförändring och radioaktiv strålning, resorna ger
trafikdöden och TV-underhållningen en privatiserad
och passiviserande fördumning.
TBC, barnförlamning, kolera är så gott som
borta, spanska sjukan helt bortglömd. Men hjärt-
och kärlsjukdomar, cancer, vägslakt och självmord
ökar i dag snabbare än de gamla
fattigdomssjukdomarna försvinner. Vad mera är, rädslan för att
drabbas av dessa nya sjukdomar, liksom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Aug 4 00:00:18 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1980-1/0005.html
