Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ut i 80-talet — sju författare ser framåt
- Gunnar Adler-Karlsson: Nyfattigdomen
- Tobias Berggren: Skepticism, fruktan, sorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nervnötande skräcken för den osynliga röken från
atommilorna och, än mer, för möjligheten att någon
vansinnig politiker sätter igång atomkriget,
samverkar till att varannan svensk skall ha ett rejält
nervsammanbrott innan han eller hon fyllt sextio år.
Det är alla dessa kroppsliga och själsliga följder
av den mänskliga naturens oförmåga att anpassa
sig till de av våra tillväxtherrar skapade
förändringarna i vår omgivande natur, som vi kan kalla
”nyfattigdomen”.
Nyfattigdomen botas icke av flera atomkraftverk
eller mera teknik, tvärtom, den förvärras av mera
ekonomisk tillväxt i gamla hjulspår.
Det är denna insikt som herrarna inom vårt
politiska, ekonomiska och akademiska etablissemang
måste bibringas. Deras föråldrade och
ekorrhjulsomöjliga kamp mot den relativa materiella
fattigdomen skapar i Sverige i dag än mer fysisk och
psykisk nyfattigdom än den botar gammal nöd.
Detta är den sanning som jag ämnar lägga en bra
bit av 80-talet på att genta og genta og genta.
Tobias Berggren
Skepticism, fruktan, sorg
In i åttitalet: Fortsatt utbyggnad av
högenergisamhället under ett ständigt upptrappat
kärnvapenkrigshot. Detta innebär: 1. En starkt ökad
centralisering med därmed sammanhängande utvidgning
av byråkrati, expertmakt, skyddsorganisation,
försvar. 2. Ökad resursförstöring och kapitalförstöring.
En hastigt ökande arbetslöshet; ett
högenergisamhälle är givetvis — förutom att det är historiens
dyraste — också ett högautomatiserat samhälle. 3. En
stark ökning av avstånden mellan makt och
människor, dvs ett fortsatt undergrävande av demokratin
tillika med ett fortsatt avskaffande av dess formella
projektion, parlamentarismen; regering och
”expertkommissioner” (och givetvis i varje skärpning
av läget, militärmakt) kommer hursomhelst i ett
samhälle av denna typ att stå för all reell makt.
”Efterkrigstiden” har ju varit en av historiens
värsta krigstider. För folken på jorden har dessa
krig, även om många av dem börjat som socialt
revolutionära, nationella befrielsekrig, nästan
undantagslöst inneburit samma lidande och samma
katastrofala utfall som alla andra krig. Klyftan mellan
rika länder och fattiga har ökat betydligt på
sjuttiotalet; medan de rika har blivit rikare har de fattiga
mer eller mindre lämnats utan utrymme för
genomförande av självständiga politiska och sociala
alternativ till den förhärskande supranationella
ekonomiska politiken; denna då förstådd både som
västimperialistisk multinationell politisk
företagsekonomi och sovjetimperialistisk ”u-hjälpspolitik”.
Erövrandet av den nationella självständigheten har
kommit att innebära endera en ökad fattigdom eller
ett allt fastare inlemmande i det ena eller det andra
av de imperialistiska blocken.
Under åttiotalet kommer denna klyfta att öka
vad gäller de flesta av tredje världens länder. Ett
fåtal med naturresurser och resurser i form av billig
arbetskraft på platsen kommer som en sorts
tredjeklassnationer att inlemmas i i-världsekonomin. De
övriga kommer allt mer att förfalla. Världssvälten
visar inga som helst tendenser att minska. Inför
åttiotalet står mänskligheten inför en politiskt,
moraliskt, existentiellt värre situation än någonsin
förut i historien.
Eftersom det uppenbarligen är så, att behovet av
”politisk stabilisering” växer med kapprustningen
och (den därmed sammanhängande) utbyggnaden
av högenergisamhället och att denna stabilisering
byggs upp av allt finmaskigare och alltmer
sofistikerade ekonomisk-teknologiska vävar, kommer
också metoderna att snabbt och effektivt avleda varje
allvarlig och revolutionär kritik mot de rådande
förhållandena att förfinas. Den världsrevolution som
t ex Mao talade om gick i graven under sjuttiotalet;
tredje världen är knappast längre liktydig med
det lantbruksproletariat som ska kunna inta
städerna, kapitalisternas, makthavarnas säten och
sinnebild. Avledningen av denna möjliga revolution
utgör Kina själv ett slående exempel på. Man har
alltså redan en situation där begreppet ”utveckling”
helt har inlemmats i i-världens definitioner, där f d
socialistiska kämpar och revolutionärer i Kina och
på många håll i den tredje världen (för att inte tala
om Sovjetunionen) har ersatt maximen ”av var
och en efter hans förmåga, till var och en efter hans
behov” med tal om fri företagsamhet,
energikrävande industriproduktion, militär upprustning,
utnyttjande av kärnkraften osv. Den kvarvarande
socialistiska kritiken möts endera med totalitära och
fascistiska metoder eller genom att man helt enkelt
finansiera den, som hos oss. Mediajippon,
stipendier, anställningar, förmåner... alltmöjligt som gör
en kritisk kultur fullständigt meningslös. Man
fuskar bort den, trubbar av den, privatiserar den, leder
den in på strunt- och skenfrågeställningar,
fragmentiserar den.
När åttiotalets intellektuella i den tredje världen
kommer att ställa revolutionära krav på sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Aug 4 00:00:18 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1980-1/0006.html
