Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ut i 80-talet — sju författare ser framåt
- Tobias Berggren: Skepticism, fruktan, sorg
- Sigrid Combüchen: En improvisation ut ur slentrianen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de sämst skötta i västvärlden, den svenska
utbildningspolitikens målsättning präglas av en total
pragmatism, en cynisk användbarhetskult i fråga om
kunskaper, en vidrig mänska-som-medelmoral,
förakt för teoretiska kunskaper, antiintellektualism. Vi
är på väg bort från att överhuvudtaget fatta vad en
människa är. Vi håller på att göra våra barn till
främlingar i den (trots allt!) rika vetenskapliga och
konstnärliga civilisationen vi faktiskt måste bygga
på. Vår andliga och materiella miljö präglas av en
fruktansvärd fattigdom på mening och kvalitet.
Den svenska vänstern är splittrad, spillrorna yr
omkring i någon sorts centrifugeringsprocess. I den
ickesocialdemokratiska vänsterns centrum, där man
ännu kan finna enstaka insiktsfulla realister,
kunniga och självständiga analytiker, finns inte längre
något kollektivt stöd, där finns isolering, rädsla och
kanske snart tomhet. I periferin finns de många:
halvliberala okunniga mysvänsterister, jagsvaga
passiva uppropspåskrivare, infantila
reduktionister som vill ”göra upp” med den
”västerländska kulturen” och den ”förbannade kultureliten”
osv, eller, ännu värre autoritära demagoger,
ombudssocialister, rustningsivrare, NATOanhängare,
folk med en populistisk och nynationalistisk
kultursyn och språkhållning av ytterst suspekt art.
En samlad demokratisk opinion i verklig mening
saknas i detta land, vars grundläggande lagstiftning
innehåller t ex klausuler om högre tjänstemäns
rättsliga immunitet! Sverige är ett smygfascistiskt
samhälle; jag måste konstatera, att jag inte så sällan
faktiskt hatar det land som jag borde uppleva som
mitt, det språk jag diktar på.
In i åttitalet: för mig som diktare: en stramare,
språkkritisk dikt, sannolikt under stigande
inflytande av fördjupade studier i judisk, spinozistisk
filosofi och religion. Arbete med arkaisk grekisk lyrik,
nytolkningar av Sapfo. Skepticism, fruktan, sorg
och det konstnärliga arbetet med detta —
Sigrid Combüchen
En improvisation ut ur
slentrianen
I en BLM-enkät om författarens sociala kontrakt
skrev Werner Aspenström: ”... det finns kanske
just nu, i den här förfärliga adventstiden, endast en
fanatism som kan försvaras: fullständighetens. Att
inte fiffla med ordens rätta och fulla betydelser;
att inte utelämna någon faktor eller något viktigt
perspektiv; att inte förneka den ena orättvisan för
den andra; att inte glömma det ena folket för det
andra.”
Advent är en bild för att invänta något, som man
kan kalla för ödet: en ny dimension i den hotbild
som lutar över alla — en ny sammansatthet som man
inte är rustad för. Aspenströms advent innehöll ett
överståndet krig som ledde till krig; ideologiska
konflikter som övergått till kamp om intressesfärer;
”besvikelse” hos den progressiva eliten i västvärlden
när teoretisk analys och materiell verklighet gick
skilda vägar ; och — kanske viktigast — tillväxten i en
teknologi vilken, förutom själva vapnen,
producerade en miljö som blev ett vapen mot vårt biologiska
system. Det är trettio år sedan.
Och nu förefaller det som om vi har gått ett fullt
varv i våra försök att finna förhållningssätt till
detta ”öde”. Varvet har innefattat perioder då man
sysslat med identitetsproblem och
verklighetsupplevelse — inte opolitiskt, som man gärna påstår nu,
utan ”i skuggan av” det kalla kriget. Det har
funnits en tid då varje författare fann det angeläget
att skriva om Det Viktigaste. Det fanns inte tid för
annat. När varken revolutionen kom eller jorden
gick under ändrades perspektivet till förhållandet
mellan det egna jaget och det allra viktigaste.
Kopplingen mellan det privata och det politiska blev
ett försök att spänna över världens olika storheter.
Konkret, efter vissa ämnen och så allmängiltigt att
många skulle känna igen sig. En slags journalistik,
med andra ord.
Journalistik som konst har svårt att överleva i vår
tid. Med konst menar jag något som slår an en ton
hos mottagaren, blossar upp i hennes egen fantasi
och berör henne. Journalistiken har ett
gravitationscentrum i massmedia, som behöver förbruka stora
mängder ämnen för att kunna överleva. När det
vaknar upp någon ”intressant” idé eller tanke i
samhället hinner den knappast börja utvecklas innan
den kollapsar in mot TV-mässigheten och förgås i
en skur av trivialitet och automatisk moral.
Aspenströms förslag om en fullständighetens
fanatism är enligt min mening den mest giltiga
rekommendationen till författare inför 80-talet. Precis
som hans egen tillämpning — diktsamlingen
Snölegend från 1949 — nästan chockartat exakt beskriver
stämningar i 80-talet. Jag kan inte finna någon
annan förklaring till detta än att vi lever i en längre
samtid än man fattar när ämnena växlar dag från
dag.
Fullständighet kan lätt förväxlas med neutralitet
inför strömmen av händelser: att ge samma energi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Aug 4 00:00:18 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1980-1/0008.html
