Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eric Åkerlund: ”Tänk att få skriva de nya argumenten”. Intervju med Peter Seeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Tänk att få skriva de nya argumenten”
Peter Seeberg intevjuas av Eric Åkerlund
Vi sitter i den bondgård som Peter Seeberg hyr i
Klejtrup nordost om Viborg på Jylland. Det är den
4 september 1979 och vi har just ätit en god
middag.
- Berätta lite om omständigheterna kring din
debut som författare.
- Före debuten fanns det ju också en debut. Det
var vintern 1952-53 som jag började arbeta
koncentrerat med litteratur. Jag satt tillsammans med
författaren Thorkild Hansen och min svåger
Christian Ludvigsen i vårt hus uppe på Hallandsåsen.
Det var nyår och vi diskuterade utifrån
förutsättningarna att vi närmade oss de trettio, att vi gjort
en mängd försök i alla riktningar, men att det var
nu, vid trettio, som det måste bli nåt, om det skulle
bli nåt alls.
Den här tiden var jag fortfarande anställd vid
den militära underrättelsetjänsten. Efter de här
nyårssamtalen återvände jag till Köpenhamn och
förklarade för mina kolleger och chefer att nu går jag.
Det var ett av de bästa ögonblicken i mitt liv - jag
står utanför det där hemliga palatset utan att veta
vad jag ska göra.
Ohögtidlighet
Så bosatte jag mig i en modern lägenhet i en av
Köpenhamns dåvarande förstäder och bestämde
mig för att försöka skriva. Det var inte första
gången. Jag hade skrivit som en vettvilling i min
ungdom, men nu var det 1953 och jag började gå
igenom mina uttrycksmöjligheter. Det var ingen
riktning i skriveriet, men en viktig bakgrund fanns
där - 1951 hade jag läst en recension av Samuel
Becketts Molloy i Neue Zürcher Zeitung. Det var
för övrigt hos underrättelsetjänsten som jag kom
över tidningen. Den form av, ska vi kalla det
ohögtidlighet - eller ”sidelænshed” - som Beckett
använder i Molloy berörde mig mycket. Berättelsen
jag kom att skriva 1953 hade inte med min tid vid
underrättelsetjänsten att göra, men jag fick ett
begrepp därifrån, nämligen ”spionen”. Fast
viktigast var kanske erfarenheten av att bo i ett nytt
kvarter, fullt av unga cyklister, som jag varje
söndagmorgon såg ge sig av på tur. När jag skrivit
”Spionen”, som novellen kom att heta, sa jag: Nu
kan jag skriva! Och jag tyckte inte att den var en
Beckett-pastisch, för själva tankegången i den var
gammal för mitt vidkommande. Men det kom
verkligen in allt möjligt i texten, bland annat Vilhelm
Ekelund. Novellens avslutning, ”Proteus-tanke, min
narretanke”, det är en direkt referens till en av
Ekelunds senare böcker.
— Så kom då din verkliga debut 1956 med
romanen Bipersonerne, följde av Fugls føde, också
den en roman, året därpå. Men fortfarande väntade
”Spionen” på publicering.
- Ja, då jag var färdig med Fugls føde, det gick
verkligen blixtsnabbt, ansåg jag att jag inte hade
mer att skriva. Det är ju sånt som återkommer, ”jag
har inte mer att skriva”. Efter ett par år skrev jag
”Patienten”. ”Spionen” och ”Patienten”, det är de
två poler som avgjort mitt liv. Utan att ha fått
formulera dem hade jag nog inte kunnat röra mig
ur fläcken.
— Hur så?
- ”Spionen” gjorde det möjligt för mig att
överhuvudtaget finna en egen väg, en egen lyhördhet.
Även om det inte är spion-formen jag fortsatt med,
så var den det första tecknet på att det var möjligt
att skriva på ett sätt som var tillfredsställande också
för mig själv. Från det ögonblicket räckte det inte
med ”Du kan” eller ”Du vill”. Utan tonaliteten,
ett slags skrivsätt som ligger utanför skrivsättet, så
skulle jag knappast kunna skriva.
1951 låg jag på ett militärsjukhus. Det var första
gången i mitt liv och jag kände ett slags
tacksamhet. Jag var också, för första gången, helt utan
krafter. Jag såg gräsmattorna, träden och fåglarna;
människorna som gick i parken utanför sjukhuset.
Jag hörde spårvagnsklockan om kvällen, då folk
skulle in till Tivoli - och jag låg i en fullständigt
rofylld stämning och var glad över att finnas till.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
