Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eric Åkerlund: ”Tänk att få skriva de nya argumenten”. Intervju med Peter Seeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eric Åkerlund
jag började varje gång med att skapa ett fält av
namn som jag kunde arbeta med på mitt eget sätt.
Jag har ofta använt associationer i en eller annan
riktning för att förstärka texten - och särskilt
förstärka den på så sätt att jag uppnår det, som är en
av mina litterära ”points”, nämligen att läsaren
tror att nu förstår han allt, men så kanske han inte
förstår nånting.
Jag ville alltså undgå att falla i en
miljöbestämning av Hansen, Olsen, Poul och Per och allt som
kan skapa en form av särskild ironisk färglöshet.
Jag har inget emot färglöshet, jag vill bara få
bestämma mig för den. I mina senare texter dyker
alla möjliga danska namn upp, för nu har jag börjat
närma mig - och förstå - Hansen, Olsen, Poul och
Per. Så nu är problemet inte detsamma. Jag
behöver inte fabricera namn på samma sätt som
tidigare. Desperat.
- Den store fabrikationen är väl huvudpersonen
i Hyr der, Leo Gray?
- Utgångspunkten för hela buketten namn i
Hyr-der var att jag ville hitta alla dom jag tyckte sämst
om, vad namnet beträffar. Och personer som man
vid den tidpunkten, nämligen 1968, tyckte sämst
om. Det vill säga personer i 30-40-årsåldern som
tjänade ganska bra, som skötte sitt arbete dåligt,
som hade ”dåliga” politiska synpunkter - och alltså
dåliga namn. Dom ville jag försöka med - för att
se om det var möjligt att avtvinga dem sympati.
Och därför valde jag Leo, Viola, Rosa och Connie.
- För mig blev namnet Leo Gray ändå ett slags
syntes; storhet och slätstrukenhet i samma person.
- Gärna det. Men medvetet var det inte
meningen. Avsikten var istället att skapa en omöjlig
konstruktion. Något som var mycket fult. Och Leo och
Gray är otroligt fult och avskyvärt - även i sin
vokala konstruktion - och det är meningen. För
sånt är vi ju tvungna att acceptera - att vi ska leva
under våra namns förfärligheter.
Fiktiv dokumentarism
— Dina novellsamlingar från 70-talet,
Dinosau-rusens sene eftermiddag och Argumenter for
benådning, har många likheter. Hur vill du
karaktärisera dem?
- När jag blivit klar med titelnovellen
”Dinosau-rusens sene eftermiddag” gjorde jag en rad försök
och misslyckanden. Så började jag skriva
”Nekrologerna”, dvs jag provade den fiktiva
dokumenta-rismen, som en möjlighet. Jag ville utröna vad som
var möjligt att säga tvärs igenom all banalitet.
Vidare skrev jag en rad noveller på basis av
associationer kring almanackan, som ju ger alla möjliga
upplysningar. Den fiktiva dokumentarismen gjorde
det också möjligt att skriva ett testamente, vilket
var betydelsefullt för mig. Och jag kunde i andra
ändan också formulera en allmän upplevelse i
”Fir-benets lille glædessang”, som är en tacksägelse till
Nietzsche’s Die fröhliche Wissenschaft, där han
skriver att man ska leva som ödlan, ”Wie eine
Eidechse in der Sonne zu liegen”.
”Argumenter for benådning” bygger på ett
mycket starkt intryck från 1951 då jag studerade i
Rom. Då startade Moravia och andra en ny
tidskrift som hette Nuovi Argomenti. När jag läste om
den i de romerska tidningarna tänkte jag: Tänk att
få skriva de nya argumenten! Och det fick jag,
1975. Dessa argument för benådning sammanföll
också med en gammal dröm om att formulera något
där ström och motström förenas. Detta, samt en rad
motiv från Viborg, spelade stor roll vid
utformningen. ”Argumenter for benådning” har samma
struktur som ”Dinosaurusens sene eftermiddag”: Fiktiv
dokumentarism, allmänna moderna noveller och
fabulerande noveller. Det är en uppläggning som jag
har svårt att släppa innan jag genomfört den en gång
till. Det beror på att den berör något centralt
formellt, nämligen om man kan säga samma sak på
olika sätt. Och det tror jag alltså inte. Nej, skiftar
man form så skiftar man innehåll. Det finns inget
som kan sägas på flera olika sätt. Det är
egendomligt.
Det jag kunnat skriva har alltid varit ett
minimum. Men hela tiden har jag önskat mig något
mera svällande, omfattande. Ändå har jag gång på
gång fått konstatera att ”det var inte mer”. Det
gäller också Ved Havet, som har en annan karaktär
och bakgrund än novellerna.
- Ja, där finns inte bara danska egennamn, utan
också många bibliska; där finns stranden, havet,
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
