Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eric Åkerlund: ”Tänk att få skriva de nya argumenten”. Intervju med Peter Seeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Tänk att få skriva de nya argumenten”
myterna på ett sätt som jag inte . . .
- Dom som påstår att det finns någon som helst
havsmytologi där tar fel. Det är inte min mytologi.
Det är en människa vid havet som har en mytologi.
Det är folkskolläraren som skriver och säger något
vackert som passar, inte minst i en folkskollärarmun.
Jag tycker också det är vackert, men det är inte
mitt.
- Varför skrev du egentligen om människor vid
havet?
- En av de viktigaste texterna i modern
litteratur, den har varit kolossalt viktig också för mig, är
Robbe-Grillets lilla text från 1953, La Plage,
Stranden. Robbe-Grillet skildrar en flock barn som
springer på stranden - och inget annat än det. Sen
jag läste La Plage har jag alltid velat skriva om
stranden. Så kommer mitt förlags 25-årsjubileum
och vi skulle försöka ta med hela den franska värld
som vi ägnat oss åt. Dessutom är det så att jag haft
ett hus på en liten ö. Jag köpte det 1946, utan att
veta om jag hade pengar till det, tillsammans med
min gamle vän Carl-Göran Ekerwald. Men jag har
aldrig skrivit om havet. Nu var det dags att samla
alla intrycken. Till saken hör också, och det är
viktigt, att jag undertryckt mina omedelbara
reaktioner inför vad som skedde på ön. 1959 började
den stora turistinvasionen. Då hade vi varit där i
13 år, helt ensamma, som Robinson, och hade en
otroligt egocentrisk syn på våra krav och andra
människors krav: Stranden skulle vara fri och öde,
det skulle bara vara vi och är det inte förfärligt,
folk kör i bilar osv. Istället för att se lugnt på det
hela: Vad är det som sker? Hur har människorna
det? Hur behandlar vi det här? Och från den
stunden, då jag kunde göra mig någorlunda fri från
mina egna egoistiskt-moraliska synsätt, har jag haft
det bra där borta. Jag har glatt mig åt att bada
tillsammans med tusentals människor, även om jag
också gärna söker ensamheten. Men denna passage
var nödvändig. I allt arbete med litteratur är alla
mina omedelbara reaktioner tillsynes totalt obruk-
bara. Jag måste vända min uppmärksamhet mot
det visuella.
Som liten hade jag en fantastisk upplevelse. Det
var en kväll då hela huset hade storstädats och jag
blev tvungen att sova uppe på vinden. Vi bodde vid
en vägkorsning, det var en majkväll, folk kom hem
från åkrarna och där uppe låg jag och hörde folk
stå och prata utanför huset. Det var en av de största
upplevelserna i min barndom och sedan dess
längtar jag alltid efter att få återuppleva den.
- Som i ”Spionen”?
— Ja, men också som i Ved Havet. För mig är
det viktigaste att jag kan precisera ett maximum
genom alla de olika personerna som finns där. Men
visst har jag favoriter. Abraham och hans tjocka
fru till exempel, dom tycker jag bäst om. De kan
få mig att skriva hur mycket som helst. De är
personer som ingen tror har några som helst tankar
i huvudet, ingen differentiering alls, men som i
själva verket har kolossala differentieringar,
väldiga, inte frustrationer, men förbehåll, gentemot
varandra, gentemot sig själva och gentemot
omvärlden.
Det låga, det dagligdags
-IVed Havet möter läsaren en mängd människor
i en rad parallellhändelser, allt under loppet av
en dag. Du ser ingen risk för anonymisering av
personerna?
- Jo, det gör jag. Men jag tror man ska gå till
gränsen av en sådan experimentell möjlighet. Det
katastrofala med en sån här bok är ju bara att den
överhuvudtaget inte kan läsas. Den kan bara ses,
och det är det jag försöker mig på, ett slags film.
De invändningar man kan ha förstår jag fuller väl.
Man upplever människorna för hastigt, men så
måste det bli i en bok som arbetar med en sån
extrem poly-optik, som jag kallar den.
- Du har aldrig tvivlat på att man kan återge
människors psykiska landskap och inre förlopp i en
roman? Som till exempel Per Olof Sundman gjorde
på 50-talet.
- Nej, även om jag själv i mycket hög grad
gjorde avkall på det, så tror jag att det är fullt
möjligt att skildra praktiskt taget allt som sker
i en människa. Och jag tror att människor är
kommunikationsinställda i en sån omfattning att de
kan känna igen och referera utöver individen med
mycket stor precision.
Men visst, försöken att skapa en litterär
be-haviorism är otroligt intressanta och jag har själv
i7
2 BLM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
