Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eric Åkerlund: ”Tänk att få skriva de nya argumenten”. Intervju med Peter Seeberg - Peter Seeberg: Tre prosastycken. Översättningar Eric Åkerlund - Patienten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peter Seeberg
varit frestad av det - därför att begränsningen
skapar mästaren, eller hur? Och Per Olof
Sundmans 50-taIsskildringar, Jägarna och Sökarna,
herregud, dom är man ju bara glad över att få läsa,
de är enastående, hans mästerverk.
- Du verkar betrakta olika skeenden i livet som
lika mycket värda. Är du en ”värde-demokrat”?
- Ha, ha. Ja, jag betraktar Ved Havet 50m en
”demokratisk” roman. Liksom flera av mina
noveller i Argumenter for benådning skulle kunna
kallas ”socialdemokratiska” noveller.
- Men om nu inte alla våra handlingar är lika
intressanta och har samma värde?
- Om man skulle skriva om de handlingar som var
klassificerade som mest värda? Jamen det blev ju
nåt förskräckligt. Det är ju precis det som är
utgångspunkten - att återkalla alla begrepp om vad
som är något värt, och vad som inte är något värt.
Och det ”låga”, på danska det ”dagligdags”, hos
Vilhelm Ekelund, det var en stor upptäckt på sin tid.
Under alla omständigheter innebär det att arbeta
med ögat framförallt och att hålla sig ett gott stycke
utanför sina egna personliga aversioner och
förnimmelser - och se vad som fortfarande finns att
se och upptäcka. Det har alltså varit mitt
rättesnöre - jag har aldrig uteslutande kunnat göra bruk
av mig själv som ett slags litterärt medium.
- Din litterära jämlikhetsvision, innebär den då
att de som har det dåligt i livet måste få det bättre
i litteraturen och tvärt om. Att du så att säga
visionärt ställer saker och ting på plats?
- Ja, det måste man göra. Inte genom att ändra,
på ett eller annat konstigt sätt, i deras faktiska
livsbetingelser. Men man bör se efter vad det är som
förbises i det dagliga livet, hur det har ett rent
faktiskt värde. Och plötsligt lyser det upp, kolossalt
- och det lilla blir med ens otroligt omfattande.
För den generella visionen är att utan detta lilla,
utan alla dessa små, till synes små vibrationer, så
existerar det överhuvudtaget inget samhälle.
Peter Seeberg: Tre prosastycken
Patienten
Då läkarna första gången stiftade bekanskap med
min sjukdom lugnade de mig verkligen uppriktigt
och förklarade att ett amputerat ben inte var
mycket att prata om i våra dagar, när proteserna ju
inte längre var en plåga, som på träbenets tid,
utan snarare en lättnad. De lovade mig att jag
närmast skulle kunna gå bättre än förr, eftersom de
påstod att ivern att få gå igen skulle tillföra mig
oanade krafter. De fick rätt. Då jag väl kommit
igång gick det bättre än nånsin, men det varade
inte länge förrän sjukdomen, som läkarna nu
betecknade som det oerhört sällsynta ”allmänna
bortfallet”, dök upp i det andra benet, som också måste
tas bort. Inte heller denna gång förnekade sig
läkarvetenskapen. Det visade sig att jag gick bättre
med två konstgjorda ben än med två naturliga.
Därpå följde en kort frist, så dök sjukdomen upp
i den högra armen och utbredde sig hastigt ända
upp till skuldran, vilket läkarna bad mig att inte
fästa alltför stort avseende vid, för också armar
hade proteskonsten möjlighet att framställa bättre
än naturen, och snart var jag utstyrd inte bara med
en, utan med två konstgjorda armar, som var mig
till utmärkt nytta. Med den högra armen var
läkarna i bryderi några dagar, för här började
sjukdomen vid armbågen, och de tänkte först såga
bort den leden och sedan förbinda de två delarna
med en konstgjord led, men då sjukdomen sen tog
fart på så sätt att det blivit skuldran och handen
som skulle förbindas övergavs den tanken genast.
Människor som på så sätt mister först det ena sen
det andra men får något mindre sårbart i stället,
kommer att betrakta sjukhuset som sitt hem. Efter
min sista operation, då jag hade fått nya armar,
lämnade sjukdomen mig ifred i över ett år, som jag
tillbringade hemma fullt upptagen med mina olika
fritidssysslor, som jag lärde mig till fulländning.
Så småningom längtade jag faktiskt efter sjukhuset
och så dök sjukdomen, som följde sina egna
hemliga vägar, upp i högra lungan, som mina läkare
omedelbart fastslog var obotlig, vilket jag
emellertid inte skulle bekymra mig över, för jag kunde
utan svårighet klara mig med en lunga, och blev
också den angripen kunde de sätta in en ny lunga
medan de opererade bort den gamla. Och så blev
det. Några smärtor hade jag inte, för man hade i
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
