Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Seeberg: Tre prosastycken. Översättningar Eric Åkerlund - Patienten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre prosastycken
tid sörjt för att jag fick smärtlindrande tabletter
och sprutor, och de besvär som dessa orsakade i
andra delar av kroppen upphävdes med andra
läkemedel, som var avsedda att sätta processerna i just
de förra delarna ytterligare igång. Den nya lungan
var ytterst behaglig, luften var enklare att inandas,
hela bröstet kändes lättare än förr, så jag hade
några fina månader innan sjukdomen åter förde
mig tillbaka till mitt andra hem, där läkarna var
tvungna att byta först den ena, så den andra
njuren.
Sjukdomen fick nu ett väldigt uppsving, vilket
jag inte märkte något av, gudskelov, då läkarnas
varsamhet var utomordentlig, och jag fick ligga i
en månadslång dvala, under vilken delar av min
tjocktarm och tunntarm byttes ut mot slangar och
rör som förde ut avföringen genom mina sidor,
vilket på många sätt är en fördel. Då jag sen
vaknade förklarade läkarna att jag nu var så gott som
frisk, därför att sjukdomen praktiskt taget inte
kunde angripa fler organ. Där tog de miste.
Hjärtat, som de hade trott vara oemottagligt för
sjukdomen började krångla, och det kom efterhand i ett
sånt tillstånd att det måste tas ur bruk, och jag
måste anslutas permanent till en apparat, som kallas
konstgjort hjärta, och som gör hela arbetet åt det
förstörda organet.
Livet har fortfarande sina vackra sidor; alla på
sjukhuset tävlar om att glädja mig, vilket jag
verkligen är tacksam för. Jag har nu definitivt
kommit bort från rastlöshetens värld. Mitt liv består
huvudsakligen av att titta i taket och att då och
då virka stora grova undertröjor med armarna
högt upp över huvudet.
Jag tänker på mitt liv, om det är mitt eller om
det tillhör läkarna, och i så fall om jag
överhuvudtaget är mig själv längre. Jag har frågat min hustru,
mina barn, mina bröder och mina vänner, och alla
har de sagt att jag fortfarande är densamme, att
jag fortfarande är mig själv. Hur mycket kan man
egentligen reducera en människa utan att göra
henne tiU något annat? Jag är inte bekymrad över
denna fråga, jag känner mig väl till mods, det gör
mig inget om jag inte är mig själv, men jag har
inget annat att göra än att fundera; kanske är det
det som är felet, kanske sliter tankarna sig loss från
livets kedjor, så att varje enskild liten länk får en
ny betydelse, som den annars inte skulle ha. Jag
har också frågat läkarna om de anser att min
själ följt med alla transformationer och
transplan-tationer, för också sådana har jag fått genomgå; då
till exempel min näsa en tid höll på att försvinna
ditsattes i stället en muskel som det tog månader
att pressa fast, men detta har jag inte nämnt förut,
därför att jag tyckte det var för obetydligt. Läkarna
svarade mig då att jag borde tala med
psykotera-peuterna om saken. Jag upprepade min fråga hos
dem, om de ansåg att det mesta eller hela min själ
var borttagen, och om jag kanske hade fått en
annan själ. De svarade att det var en mycket svår
fråga; först försökte de att överbevisa mig om att
det inte fanns någon själ, men det höll jag fast vid.
Då sa de att det ju kunde tänkas att själen inte
var i kroppen utan omkring kroppen, och det fann
jag vara en mycket tillfredsställande uppfattning.
I så fall är min själ intakt, i så fall har ingenting
kunnat göra mig något.
Inte ens att jag nu inte har mitt eget huvud
längre, utan huvudet av en annan, som dog
obotligt under sista kriget, varefter jag fick det, därför
att jag var ett sällsynt fall och läkarvetenskapen
ville fira en triumf. Jag vet inte hur det gick till,
för jag var borta i många månader, och även om
jag hade velat, men det hade jag inte velat, hade
jag inte kunnat protestera. Då jag fick veta det
tyckte jag allt var i sin ordning, och nästan som
förut. Men en sak är hur en människa känner sig,
en annan hur saker och ting faktiskt förhåller sig;
så långt har jag kommit i mina funderingar. Jag
beundrar läkarvetenskapen, jag är den djupt
tacksam, den är jag skyldig mitt liv och mitt
välbefinnande, men den kan inte svara på om de tankar
jag tänker fortfarande är mina eller om de är min
föregångares, och om det till exempel är möjligt
för mig att minnas alla de tankar som han tänkt.
Jag tror det inte längre, för jag har prövat av alla
krafter. Jag kommer fortfarande bara ihåg mina
egna minnen, tänker fortfarande bara mina egna
tankar och fastän ingenting av min kropp är mitt
tänker jag på den som en ägodel som omistligt är
min. Hur kan detta vara möjligt när ingenting är
mitt; om inte jag själv är en annan osynlig kropp
omkring kroppen, eller som en osynlig mun, där
min sjuka, ruttna kropp bara sitter som en dålig
tand?
Läkarna har sagt att jag i själva verket har en
järnhälsa, och jag ger dem rätt. Jag är okuvligt
sund, försämringen har bara drabbat en
försvinnande liten del. När jag en gång är avgnagd och
bortkastad ska jag ständigt vara närvarande.
- Känner du igen mig, säger jag varje dag till
min hustru när hon kommer.
- Javisst gör jag det, svarar hon och stryker mig
över håret.
— Älskar du mig, viskar jag, för jag vill gärna
veta det varje dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
