Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tony Duvert: Ballad om de små yrkena. Översättning C. G. Bjurström
- Snorrensaren
- Uravläsaren
- Fönterkrossaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tony Duvert
Ballad om de små yrkena
Snorrensaren
Han ställde upp sin pump framför skolans port och
han kände alla barnen vid namn.
Min farfar har försäkrat mig att på hans tid
hade snorrensaren ingen pump: han begagnade ett
litet bamburör med vilket han sög upp snoret med
munnen. Och han var så skicklig i att rensa
näsborrarna på snor utan att någonsin svälja något,
att busungarna gärna skulle ha haft dubbelt så
mycket snor för att ännu längre komma i
åtnjutande av denna ljuvliga behandling.
När arbetet utförs med hjälp av en pump är det
mindre lockande. Jag minns att vissa kamrater
rent av struntade i snorrensaren och snöt sig i
fingrarna, dymedelst nersmutsande trottoaren och
arbetsrocken.
Uravläsaren
Att vara uravläsare var ett inbringande yrke, ty
de som äger ett ur vet också vad ett gott rykte är
värt. Det hände dock att uravläsaren även avläste
fickur – men inte utan att en skugga föll över hans
anseende och inte utan men för sina ögon.
Det lönade sig inte att vänta besök av honom före
klockan tolv: man måste låta klockslaget sakta
mogna och det är bara drumlar som plockar det
redan på morgonen. Man väntade därför tills solen
stod nästan i zenit – då dök uravläsaren äntligen
upp.
Man ber honom stiga på; han skakar dammet av
sina fötter, lyfter på sin bredbrättade hatt och
kliver gravitetiskt och vördnadsfullt på. Man skjuter
fram en bekväm stol åt honom och där sitter han
framför golvuret, med hatten en aning
tillbakaskjuten och hakan lätt vilande på ett finger, och
betraktar urtavlan.
Efter en lång tystnad uttalar han därefter det
klockslag han har sett. Så reser han sig och
avlägsnar sig efter en sista högtidlig bugning.
Klockslaget han avläst är föremål för familjens
samtal under hela måltiden. På eftermiddagen
berättar de damer som kostar på sig en kopp kaffe
skrytsamt om de klockslag de vid olika tillfällen
fått sig sagda – men ofta ljuger de beträffande
siffran, för det finns smickrande klockslag och
klockslag som knappast är aktningsvärda.
Därför går klockslaget från mun till mun och
skvallret löper hela byn kring, ända till tvättstugan
där man fortfarande talar om det efter nattens
inbrott.
De obildade föraktade emellertid uravläsaren och
gjorde narr av honom på gatan; men dryg som en
ämbetsman som vet till vilket gagn han är för de
rika och uppfylld av sin lärdom, drev han bort dem
med en nick.
Fönsterkrossaren
Det inträffade att en hustru, som slutligen hade fått
det äktenskapliga livet ända upp i halsen, blev
elakare än någonsin. Var det en dag då
fönsterkrossaren kom förbi, gick allting väl.
Ungdomlig och leende kom han in med sitt lager
av stenar, berättade några lustiga historier,
klappade en på baken och slog sig sedan ner i det ena
rummet efter det andra för att lugnt och sansat
slå sönder alla rutorna medan skärvorna rasade ner
utanför.
Oväsendet fick alla skvallerkäringarna att
komma löpande, medan barnen lade benen på ryggen
och de äkta männen skalv: det var glada dagar.
Kvinnan som fått en kris måste därefter bo hos en
granne tills rutorna åter var insatta i fönstren.
I byn kunde man sålunda se flera hus med
trasiga rutor som aldrig lagades: det var det medel
män och barn hade funnit för att bli kvitt vissa
kvinnor, även om de fick snuva på kuppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Aug 4 00:00:18 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1980-1/0026.html
