Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tony Duvert: Ballad om de små yrkena. Översättning C. G. Bjurström - Hudflängaren - Skrivaren - Tafsaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ballad om de små yrkena
Hudflängaren
När en kvinna födde sitt trettonde barn var det
brukligt att fira den lyckliga tilldragelsen med en
brakmåltid. Ett av de andra barnen offrades och
stektes till middagen. Steken måste vara minst sju
år gammal; fanns det flera sådana i hemmet, tog
man den knubbigaste; fanns det inte någon bad
man få låna en av grannen.
Därefter vidtalade man barnhudflängaren (som
vanligtvis var byns vargaherde). Först doppade
han barnet i en balja med mycket varmt vatten,
som mjukade upp skinnet, därefter gnuggade han
det med sand för att rengöra ytan och driva upp
blodet som förtär det osunda fettet. Efter ett
iskallt bad återfick huden sin vithet.
Barnet hängdes så upp i en kraftig gren och
hud-flängarens fyra medhjälpare trädde i verksamhet.
Den första ställde sig framför barnet och gjorde
grimaser för att avvända dess uppmärksamhet
medan det hudflängdes. Grimasmakaren måste vara
skicklig och kunna rätta sig efter barnens olika
läggningar: var apspelet för banalt, gjorde det ingen
verkan; gick det till överdrift, skakades den lille
hudflängde av skratt så att kniven slant.
De tre andra medhjälparna var två hundar och
en kraftig gosse, som band fast hundarna och
piskade dem utan barmhärtighet: deras skall skulle
dränka skriken från den hudflängde, för när
arbetet närmade sig sitt slut gjorde grimasmakarens
grimaser ingen verkan längre. Hundarnas och
barnets samfällda tjut har givit upphov till en mycket
rustik, lokal, polyfonisk kör som sjunges vid
bröllopen.
När hudflängningen var färdig, ströp man barnet
så nätt med ett snöre: döden inträder då snabbare
och köttet blir mörare. Skinnet underkastades först
några kemiska behandlingar, därefter tvättades och
torkades det; för att torka det begagnade man ett
barn av samma storlek som det första. Man sydde
in det i skinnet och i tre dagar avlöste folk varandra
för att piska det med breda remmar. På så sätt
bevarade skinnet kroppsformen och blev underbart
genomskinligt.
Därefter sprättade man upp skinnet, sydde ihop
det igen och kammade håret; det höll sig då så bra
att det var som om man framför sig hade haft ett
alldeles tomt barn. Sådana säljs för dyra pengar till
dem som är lidelsefullt intresserade av dylika
föremål: präster, kvinnor, skollärare och sjömän.
Skrivaren
Skrivaren höll till på postkontoret och förde en
lista över dem som fick brev och dem som inte fick
några. Allt efter listan sände han anonyma brev,
oanständiga eller bedrövliga till dem som var
överlupna av post, för att stävja deras högmod, utsökta
och uppfinningsrika för att glädja dem som inte
fick några.
Han undertecknade dem aldrig, men kunde apa
efter alla handstilar; det brev man fick föreföll
alltid komma från någon man kände. Man grubblade
nästan ihjäl sig. Var det ett brev från skrivaren?
I så fall skulle man glömma det. Eller var det ett
brev som någon god vän, granne eller ovän hade
glömt att underteckna? I så fall måste man svara,
uppsöka avsändaren, veta hur det förhöll sig.
Tack vare detta tvivel väckte varje skrivarens
brev stor uppståndelse i byn och gav upphov till
möten, kärleksaffärer och slagsmål som aldrig borde
ha ägt rum. Utan honom skulle vi ofta slutit oss
inom oss själva och utan lögner skulle vi inte ha
vetat vilka vi var.
Taf saren
I byn avskydde vi att se barnen tillfredsställa sig
själva.
Alltså fanns det en barntafsare. Så snart man
såg ett barn som smekte sig själv, tillkallade man
tafsaren som tog med sig den lilla pojken eller
flickan bland buskarna eller i en lada, beroende på
vädret. Och där omgav han den lilla med så
sinnrika smekningar att stackaren därefter inte hade
någon chans att ensam uppnå liknande njutningar.
Efter några seanser var det därför barnen som av
egen vilja uppsökte tafsaren.
Eftersom de fick vänta i evigheter framför hans
stuga, skingrades de otåliga barnen i
omgivningarna, par om par eller tre och tre eller ännu flera.
Men dessa barnsliga nöjen uppnådde aldrig samma
våldsamhet som de njutningar tafsaren förmådde
meddela.
Att vara tafsare var ett ämbete som inte
inbringade mycket och som sög musten ur den som
utövade det: under sina smekningar måste han
nämligen själv låta sig smekas av de barn han
tafsade på, för att de inte skulle låta sina händer
hänge sig åt en lastbar overksamhet. De tafsare som
inte dog av utmattning blev impotenta; ofta blev
de på sin ålders dagar stjärttorkare. Det är bättre
än ingenting alls.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
