Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tony Duvert: Ballad om de små yrkena. Översättning C. G. Bjurström - Domaren - Censorn - Fars-pojke och mors-pojke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ballad om de små yrkena
Domaren
Om någon greps av längtan efter brottslighet, gick
han först till fängelset. Det var en vacker hönsgård
där man sysslade med att plocka, räkna och tvätta
äggen och med att se hur kaninerna med sina stora
rödhåriga öron nojsade med varandra.
Fångvaktaren antecknade att man inträtt i fängelset: men
man måste ha pengar med sig för att betala maten.
Man stannade i fängelset så länge man betalade
pensionsavgiften (den var inte dyr) och efter några
dagar, månader eller år lämnade man det försedd
med ett intyg om att man hade suttit i fängelse.
Därefter gick man omedelbart till domarens butik
för att välja sig ett brott. Man visade upp intyget,
som domaren granskade omsorgsfullt. Han förhörde
sig därefter ingående om ens tycken, önskningar och
framtidsvyer, varpå han drog sig tillbaka i rummet
bakom butiken där han rotade och grävde länge
och väl. Slutligen kom han ut med en bunt brott
beskrivna i detalj: vart och ett av dem motsvarade
den tid man hade tillbragt i fängelset. Han rådde
en att hellre begå det ena brottet än det andra eller
att samla smärre lagöverträdelser på hög. Så fick
man säga vilket man föredrog. Han gjorde en
anteckning om det val man gjort och hängde ut den
i skyltfönstret samt önskade en lycka till.
Efter det behövde man bara ströva omkring i byn
eller på åkrarna tills ett tillfälle erbjöd sig. Man
måste vara förslagen, för alla var förvarnade. De
hade inte rätt att hindra en, eftersom man hade
avtjänat sitt straff, men de kunde smita undan och
gömma sig. De verkligt tålmodiga brottslingarna
lyckades trots allt till slut; men det berodde på
att de diskret hade vägletts till att föröva något
nyttigt brott som att stjäla från någon som var rik,
klå upp en girigbuk, ruska om någon outhärdlig,
krossa armar och ben på någon charlatan, dränka
en mor eller skära halsen av någon besserwisser.
Några brottskandidater var enfaldiga och
domaren roade sig med att inte låtsas märka det. En av
oss drömde till exempel om att råna en bank. För
att skaffa sig rätten att göra det, satt han tre år i
fängelse och räknade miljoner ägg. Sedan fick han
av domaren tillstånd att utföra sitt bankrån och
dumskallen gick glad därifrån. Det var bara det att
det inte fanns någon bank hos oss. Den enfaldiga
token fick till slut nöja sig med att stjäla en rova
här, en foderbeta där, våldta några käringar som
tyckte han var söt, överrumpla några småbarn som
skrattade för full hals. När han dog hade han inte
lyckats få ut det han hade rätt till efter sin tid i
fängelset. Är man inte intelligent bör man förbli hederlig.
Censorn
Byn bestod inte bara av obildade personer:
tvärtom, varje torgdag kunde man se censorns lilla
åsne-kärra köra upp mellan gåshagen och
utomhusser-veringen med sina bänkar med fyllbultar och
försupna käringar. Ett par rejäla slag med påken som
fick det arma djuret att skrika, så visste alla att
censorn stod redo att förrätta sitt värv. Han sålde
också vid tillfälle begagnade böcker, men hans
huvudsakliga yrke bestod i att skära ut stycken ur
böckerna, något som han älskvärt gjorde med hjälp
av en lång rakkniv, blankare och vassare än
bar-berarens. Liksom många människor som är
skickliga med sina händer kunde han inte läsa: det
spelade ingen roll eftersom man inte bad honom ha
någon uppfattning om det han censurerade. Man
bara räckte honom en bok som man läst med
indignation och befallde honom:
- Klipp ut det här och det här, den sidan och de
två raderna och ytterligare de två.
På det sättet gjorde man sig av med de avsnitt
man inte gillade. Men censorn var den ende som
sålde och köpte böcker - alla våra böcker härrörde
från honom och återvände dit. Böcker som hade
varit alltför mycket i omlopp och som undan för
undan utrensats efter sin successiva ägares smak
bestod snart bara av en tom pärm på vilken titeln
(det finns anstötliga titlar) och tom författarens
namn (det finns omöjliga namn) hade försvunnit.
I gengäld bevarade censorn omsorgsfullt de sidor
som man bad honom skära ut. De låg huller om
buller i en trälåda och kostade tre sous om man
tog en grabbnäve på en slump, fem sous om man
önskade välja.
Kort sagt, det saknades inte läsning.
Fars-pojke och mors-pojke
När jag var ung upphörde bruket att fira det
trettonde barnet födelse genom att hudflänga ett av de
andra, och i och med det blev barnen omåttligt
självsvåldiga. De ville inte ens finna sig i piskan
med blytyngder och för att slippa stryk föreslog de
en så sinnrik inrättning att byrådet antog den.
Arma föräldrar. Men alla byråd består av gamla
gubbar som inte vet något bättre än frisk, skär hud.
Som om ärren efter piskan på barnens stjärtar inte
var lika vackra som fårorna i de gamlas ansikten
och inte lika väl vittnade om den uppnådda
visheten som de!
Det blev alltså förbjudet att ge pojkarna stryk
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
