Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tony Duvert: Ballad om de små yrkena. Översättning C. G. Bjurström - Fars-pojke och mors-pojke - Färjkarlen - Hjulkäpparen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tony Du vert
(inte flickorna, någon rättvisa skall det vara). Eller
rättare sagt, föräldrarna fick inte längre bestraffa
sina egna gossar; de fick enbart låta sin vrede gå
ut över de jourhavande barnen som väntade på
promenaden, väl synliga.
Pojkarna hade nämligen organiserat ett system
enligt vilket de fick stryk i tur och ordning, i
grupper på två, var och en under en vecka. De gjorde
i ordning ett stånd, satte ut pallar och iförde sig
sina attribut: fars-pojken hängde en slapp och
klibbig könslem från en galt om halsen, mors-pojken
ett gammalt, grovsaltat och förtorkat kohjärta.
Och det var de som fick uppbära följderna av de
husliga dramer andra barn hade ställt till.
Någonstans i byn rev en gosse sönder sina nya
kläder. Modern höll dock igen örfilarna som kliade
i fingrarna på henne och ropade istället till sin man:
- Hör du, har du sett vad din son har gjort?
Seså! Kom! Jag måste få örfila upp någon! Kom
så går vi till fars-pojken!
Eller också hade en lärling eller en skolpojke
tillbringat dagen i skogen eller på åkrarna. Fadern
knöt nävarna och vrålade till sin hustru:
- Hör du, har du sett vad din son har gjort?
Seså! Kom! Jag måste få klå upp någon! Kom så
går vi till mors-pojken.
Och så lämnade de den skyldige, utan att ens
röra vid honom och begav sig till det lilla ståndet
där de enda barn man fick slå satt och väntade.
De spelade kort, kula, lekte näsan-upp,
nypa-sparbössan eller grisen-sover. Och föräldrarna hade med
sig ett krus vin.
Det ställde de framför pojken de skulle
misshandla. Pojken drack, skrattade och gjorde narr av
dem, vilket lockade dit folk. Därefter skrek till
exempel modern:
- Jaså! Fars-pojken! Du har gjort det och det!
Fars-pojken hällde i sig vinet så fort han orkade
och modern slog honom:
- Där har du! Fars-pojken! Där har du!
Men vittnena avbröt bestraffningen, talade de
vuxna tillrätta och tröstade barnet.
Så var det - i början. Längre fram ändrades det.
Folk blev alltför känsliga. Den av föräldrarna som
ville klå något av de jourhavande barnen hindrades
av sin egen make eller maka, som i sin tur blev
ursinnig inför en dylik orättvisa.
- Din gamla bög! Ditt gamla fnask! Varför slår
du pojken! Låt honom vara ifred! Det är din egen
odåga till son som har gjort det!
Och så glömde de den jourhavande gossen och
råkade i vilt slagsmål som ett par hundar som
springer efter en tik. Då kunde gossen känna sig
lugn och utan brådska avnjuta sitt vinkrus; och
han började vagga av och an där han satt, på ett
farligt behagfullt sätt, medan man och kvinna
drabbade samman och föreföll utföra någon sorts
egendomlig dans inför hans suddiga, sömniga och
smått spefulla blickar.
Färj karlen
För att komma till skogarna, ängarna och de
närbelägna dalarna väster om byn, måste man ta sig
över en bred men föga djup flod. Man kunde vada
över nästan överallt, det var bara att följa de stora
stenarna som stack upp ur vattnet. Man hade
därför aldrig byggt någon bro.
Men på våren och på hösten (och under vissa
perioder av töväder under den dåliga årstiden)
steg vattennivån och den steg så snabbt och så
nyckfullt att det hände att man överrumplades mitt i
vadstället.
Av denna anledning hade en färjkarl utposterats.
Halkade foten eller rycktes man med av någon
plötslig flodvåg, kom han ut ur sitt skjul, betraktade
ens ansträngningar med lidelsefullt intresse och
uppmanade en livligt med uppmuntrande tillrop
att rädda livet. När man äntligen nådde stranden,
lyckönskade han en, lät en torka framför brasan
och bjöd på god soppa, gott bröd, gott fläsk och
gott brännvin.
Men om man drunknade, begrät han våldsamt
ens dödskamp och när det hela var över lossade
han sin roddbåt och kom och plockade upp
kroppen med en båtshake. För varje lik han räddade
ur floden fick han ersättning av kommunen.
Hjulkäpparen
Vi var hemkära, bofasta: det var inte många i byn
som var djärva nog att lämna den.
Men ibland hände det att någon av oss greps av
lust att fara hemifrån. I månader och år underhöll
han sin omgivning och sina vänner med sina planer.
Det var dystra framtidsutsikter: snart skulle vi bli
tvungna att betala hjulkäpparen.
Ingen ville nämligen fara på allvar: de som
talade om det kände sig bara förtvivlade och
hoppades att man så småningom skulle hjälpa dem.
Det var brukligt. Man samlade ihop pengarna, man
lyssnade till den olycklige och hans dystra ord och
man väntade med fasa på vad som komma skulle.
Slutligen förklarade han en afton att morgonen
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
