Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tony Duvert: Ballad om de små yrkena. Översättning C. G. Bjurström - Hjulkäpparen - C. G. Bjurström: Tony Duvert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ballad om de små yrkena
därpå skulle han ge sig i väg i gryningen och sade
till att man skulle spänna för en kärra åt honom.
Alla nickade tyst. Det var på tiden att varsko
hjulkäpparen och diskutera vilket pris han skulle ha.
När gryningen kom lämnades kärran vid utfarten
ur byn. Den som påstod sig vilja fara kom långsamt
vandrande i den kalla, grå morgonen, med sitt
bagage på axeln och utan att någon ledsagade
honom. Med tunga steg klev han upp i kärran,
lossade bromsen, kastade en vemodig blick bakom sig
och smackade sakta på hästen.
I samma ögonblick dök hjulkäpparen upp bakom
ett träd, med skägget på ända, ursinniga blickar,
munnen full av skällsord och stack sin grova
järn
käpp i ett hjul. Den resande låtsades protestera;
den andre skällde bara etter värre, hans ögon
lågade som djävulens, det blixtrade kring hans
skägg. Då började den resande att gråta av hemlig
glädje. Sakta återvände han in i byn och alla kom
och tog emot honom. Det var ett gripande
ögonblick. Jag har bara bevittnat det en gång, när jag
var liten. Sedan dess lämnar folk byn för gott, en
efter en, alldeles ensamma och det finns ingen
hjulkäppare längre.
Översättning C. G. Bjurström
TONY DU VERT är född 1945 och debuterade 1967
med romanen Récidive, skriven två år tidigare.
Därefter följde i snabb takt Portrait d’homme couteau och
Interdit de séjour, båda 1969, och Le Voyageur 1970.
Titlarna anknyter till två huvudteman: resan och brottet.
Författaren-berättaren är ständigt på rymning, på en
gång villebråd och jägare i den oavbrutna hetsjakt som
den av samhället kriminaliserade homoseuxaliteten
utgör; möjligheterna till tillfredsställelse eller ömhet
förefaller utplånande och ersatta av en blandning av våld,
övergivenhet, list, bräcklighet och vällustig
underkastelse. Språket är träffsäkert och fränt, men snårigt,
verklighet och fantasi blandas, berättelsen pendlar mellan då
och nu. I Interdit de séjour splittras den i ett otal små
meningar satta i olika typsnitt och grader och utspridda
över boksidan.
Men så småningom får Duvert ett fastare grepp om
sin prosa och redan 1971 skriver han om hela Interdit de
séjour i en annan, mera samlad stil; några år senare
skriver han om debutboken. Paysage de fantasie, 1973,
vittnar om starka influenser från Robbe-Grillets
omsorgsfullt utstuderade romaner från de senaste åren, sadismen
inbegripen. Den erhöll också Prix Médicis. Efter en
lustig pamflett rörande sexualundervisningen. Le bon sexe
illustré, 1974, kom så den mera öppet självbiografiska
Journal d’un innocent Därefter överger Duvert
alla beröringspunkter med den ”nya romanen” och när
han i Quand mourut Jonathan, 1978, beskriver
kärleksförhållandet mellan en ung man och en liten pojke, gör han
det på ett språk som han vill skall vara begripligt för
alla och lägger då också av sig en del av den aggressivitet
som tidigare kännetecknade hans böcker; därmed
uppnår han också en förbluffande renhet - trots det skabrösa
ämnet. Hans senaste bok, L’Ile Atlantique 1979,
handlar om ett antal pojkar, större och mindre, som bildar
ett förbrytargäng och på natten bryter sig in i husen och
stjäl, mest för nöjes skull, men så småningom för att
hjälpa ett par som rymt hemifrån och som håller sig
dolt. Även om de under sina nattliga expeditioner tar
kål på ett par gamla käringar, är de rena och oskyldiga i
jämförelse med sina föräldrar. I sin skildring av de
vuxnas vulgaritet, tyranni, sadism och feghet uppnår Duvert
även rent språkligt en träffsäkerhet som bara kan
förklaras av ett flammande hat mot det hycklande och
brutala förtryckarsamhälle han känner sig leva i.
Tony Duvert har också givit ut ett par häften med
små stycken, District och Les petits métiers, båda 1978.
De här översatta styckena är hämtade ur den senare och
publicerades först i tidskriften Minuit. De anknyter till
en genre som tidigare odlats av Robert Pinget i Graal
flibuste och av Henri Michaux, bl a i Voyage en Gr ande
Garbagne och som är en sorts parodi på 1700-talets
reseskildringar med beskrivningar av fjärran länder,
deras invånare och sällsamma seder. Här är det uppdiktade
länder och samhällen som beskrives med låtsad naivitet
och en portion sadism (som även den återfinns hos
Michaux).
CGB
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
