Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Nygren: ”Allereliebstes bäsle häsle!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Allereliebstes bäsle häsle!”
Till en kvinnlig kusin med smeknamnet Bäsle skrev den gudomlige
Mozart analerotiska brev, som har ställt dygdiga forskare inför svåra
prövningar. Lars Nygren skriver här om vad de ”snuskiga” skämten
egentligen kan ha betytt för Mozarts samtida och funderar också över
vad en basun gör i Ullas säng i Fredmans epistel 48.
”Det är rätt obegripligt att en ung man på
tjugotvåtjugotre år och därtill en Mozart kunnat skriva
sådana barnsliga grovheter till en ung flicka.”
Citatet är hämtat ur Alfred Einsteins Mozartbok
som sedan den kom ut 1945 varit boken med stort
B om Mozart och hans verk. Orden syftar på
Mozarts lika berömda som okända och ökända brev
till sin kusin Maria Anna Thekla Mozart, kallad
das Bäsle, ”lilla kusinen”. Wolfgang Amadeus
Mozart, gudarnas speciella älsklingsbarn, har nästan
höjts över allt jordiskt och blivit den allt
genomseende oskulden av renhet och ljus. Med sina
snuskiga ordlekar och öppna sexuella anspelningar har
därför de så kallade Bäsle-breven ställt dygdiga
forskare inför svåra prövningar. Hade Mozart
anal-erotiskt umgänge med kusinen eller inte? Det är
en fråga som länge dryftats under mattorna i
musikvetenskapens sjuttonhundratalssalong.
Det musikhistoriska problemet härstammar från
1799. Förlaget Breitkopf & Härtel samlade då
underlag för en Mozartbiografi. Wolfgangs änka
Constanze, som själv läste breven med ett leende,
skrev till förlaget: ”de visserligen smaklösa, men
dock mycket vitsiga breven till hans kusin förtjänar
väl också att nämnas, men naturligtvis inte att
tryckas i sin helhet.”
Constanze gifte om sig med den danske
diplomaten Georg Nikolaus Nissen - paret bodde för övrigt
en tid i Köpenhamn. 1828 publicerade Nissen den
första stora Mozartbiografin. Han följer där hustru
Constanzes gamla uppmaning till musikförlaget.
Han nämner brevens existens men också att de på
grund av sina ”alltför barnsliga och gemena skämt”
inte lämpar sig för tryck. Så har man förfarit sedan
dess i den ena biografin efter den andra. Inte heller
Alfred Einstein ger med ett enda exempel läsaren
chansen att bedöma hur gemena skämten är.
Nu är det äntligen slut på hemlighetsmakeriet. I
Mozarts Bäsle-Briefe (DTV/Bärenreiter, 1978)
finns de famösa breven publicerade in extenso med
en kommentar så strängt vetenskaplig att den fått
författaren Wolfgang Hildesheimer, som 1977 gav
ut en omdiskuterad Mozartbok, att skriva ett förord
där han hävdar att den här utgåvan är sista ordet
i saken. Och det är den, tillsvidare.
Utgivarna är två prominenta Mozartforskare,
professorerna Joseph Heinz Eibl och Walter Senn.
De går till verket utan moraliska skygglappar. De
är inte ute efter att rädda Mozart från misstanken
om analerotiskt umgänge utan har satt målet högre:
de nöjer sig med att samla fakta som kan kasta ljus
över ett ämne som förut helt förtigits eller alltför
demonstrativt bagatelliserats som oväsentligt.
Istället för att som tidigare forskning isolera breven och
främst se dem i relation till - alltså i chockerande
kontrast till - ”der Göttliche” och hans musik har
Eibl/Senn undersökt samtida jämförbar litteratur.
I första hand brev inom den mozartska
familjekretsen. Men de har överhuvudtaget försökt komma åt
umgängestonen i sällskap där Mozart förekom.
Det visar sig vara en fruktbar utgångspunkt.
Författarna kan konstatera att det omkring år 1800
kan dras en estetisk-moralisk gräns. Ord som man
på 1700-talssidan om gränsen obekymrat använde
som naturliga eller som harmlösa skämt är på andra
sidan gränsen förvandlade till fula och anstötliga.
Från den tiden och fram till våra dagar har det
därför, kan man säga, fallit ett skevt ljus över
Bäsle-breven.
Ett av de många exempel som Eibl/Senn tar upp
för att belysa sin tes om ”sedlighetsgränsen” är de
kanons som Mozart skrev i Wien på 1780-talet.
Sådana som ”Leck mir den Arsch fein recht schön
sauber” (KV 233 (382d) j.1 För att roa sångare och
publik skrev Mozart sådana texter till sin musik.
Uppenbarligen tog ingen anstöt. I allafall har man
i brev och dagböcker inte funnit belägg för det.
Sångerna tycks ha uppfattats som oskyldiga skämt
eller kanske snarare som överdådiga muntrationer.
Men i samma salonger ett par decennier senare är
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
