Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Nygren: ”Allereliebstes bäsle häsle!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Sergels och Ehrensvärds kvarlåtenskap finns förutom de klassiskt mytologiserande och grovkornigt
erotiska bilderna även uttryck för en anal- och fekalhumor av samma sort som i Mozarts brev. Här en
satirisk bild över konstnärskollegorna Mareliez och Martin. Försöker de skaffa sig offentliga uppdrag
av akademiens preces Munck?
nivåerna hierarkiskt ordnade. De är direkt men
också radikalt indirekt beroende av ekonomisk,
politisk och annan makt.
En tanke som också inställer sig är: Om man
förutsätter att den där ”sedlighetsgränsen” också kan
överföras till svenska förhållanden, vad innebär den
då för vår förståelse av sjuttonhundratalslitteratur?
Vår syn på Bellman till exempel. Jag tänker inte
bara på sångernas och epistlarnas historia genom
arton- och nittonhundratalen med allt vad det
inneburit av idealisering ända upp till den fosterländska
manskörens nivå och därifrån ner till professor
Warburgs och de frodiga lutsångarnas föreställning
om den verklighetsnära och realistiskt målade
Bellman, en uppfattning som med Afzelius Myt och bild
fick sig en knäck: den pastosa oljefärgen rämnade
och visade sig dölja åtskillig klassisk marmor. Utan
jag tänker snarare: Hur hindrar ”gränsen” oss från
att fastställa den egentliga stilnivån i Fredmans
epistlar?
Ta den berömda basunen i epistel 48, om Ullas
hemresa från Hessingen. Resan slutar med att Ulla,
blek och sjuk,
lät sin kjortel falla,
klev så bredbent i paulun;
Movitz efter med basun:
maka åt dig, Norström! Frun
hör ju till oss alla.
Fem gånger förekommer ordet basun i epistlarna.
Slår man upp det i Larsson-Hellquist får man veta
att i den just citerade slutstrofen ”har ordet
uppenbarligen en dubbelmening”. Men man får inte veta
om ”basun” hade den dubbelmeningen också
utanför Bellmans text. Var ”basun” eller den längre
versionen ”dragbasun” vad som kallas en skämtsam
eller förskönande omskrivning mer eller mindre
allmänt använd i Bellmans kretsar? Eller bara i
vissa kretsar? För att veta vad det var för klang
i ordet basun när Bellman valde det måste man ha
något att jämföra med från andra sidan ”gränsen”.
Eller också, vilket är det allra bästa, själv ha levt i
Stockholm vid den tiden.
”Epistel 72, Lämnad vid Cajsa Lisas säng, sent
om en afton” var ursprungligen en ohöljd
samlags-skildring. Här finns det material att jämföra med.
Raden ”Sof, somna in vid min Musik” lydde i en
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
