- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Februari 1980 Årg. 49 Nr 1 /
36

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Nerman: Ivar Lo-Johanssons mystik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bengt Nerman

Ivar Lo-Johanssons mystik

Vilka är egentligen drivkrafterna i Ivar Los nya mäktiga
memoarböcker? Bengt Nerman visar här pä de lika egenartade som fruktbara
spänningarna mellan land och stad, sinnligt och evigt. Det är, menar
han, den underliggande drömmen om att nä en djupare sanning i
och genom sinnena som åstadkommer realismen.

Asfalt, den andra delen av vad Ivar Lo-Johansson
kallar sina ”memoarer”, är enligt baksidestexten en
”realistisk skildring” av ungdoms- och
vandringsåren, från andra världskrigets slut till och med
Stockholmsutställningen 1930. Det är för mig en
befriande bok, nyfiken, iakttagande, lyssnande,
nykter och osentimental, underbart antipuritansk, full
av livsaptit, aggressivitet, hat och självhävdelse.
Och totalt utan heroism. Ivar Lo-Johansson
berättar inte om kallelsen att skriva om och för de små
och förtryckta, utan om en ung landsortspojke som
utifrån högst privata motiv tar sin chans i det
borgerliga samhället. En ung man med ett behov av att
följa med strömmen, att vara där massan är, och
som därför inte blev vare sig vänstersocialist eller
kommunist utan socialdemokrat:
”sammanslutningen var helt enkelt den största”. Här finns inga
pastorala bilder av folket: nyktert, konkret och sakligt
beskriver Lo-Johansson statare, egnahemmare och
arbetare som inordnade i det borgerliga samhället,
tänkande på en gång utifrån de mönster överheten
tillhandahåller och sina egna, allt annat än
radikala normer och livsregler. Det är välsignat att i
vår hysteriska samhälls- och kulturdebatt höra den
här rösten - detta är uppenbarligen en text som
går att använda för realistiska handlingar.

Ivar Lo-Johansson ger en över huvud taget så
många nycklar. Jag har t ex aldrig förut förstått att
en bordell kan vara en tämligen tråkig,
småborgerlig inrättning, starkt påminnande om ett kloster.

Jag ska emellertid inte uppehålla mig vid dessa
verklighetsbilder utan vid något annat som i dessa
”memoarer” blir allt tydligare och mer artikulerat:
Ivar Lo-Johanssons mystik. Jag gör det därför att
den mystiken är förutsättningen för den sakliga
realism som jag här lovordar.

”Det egentliga livet”

Alla som har läst Ivar Lo-Johansson vet hur ofta
och på hur många plan han har korsat sina spår. I
Pubertet, den första ”memoar”-delen, stryker han
själv med kraft under att det ”inte alls beror på
stoffbrist” att han på detta sätt återkommer till
”upplevelser som en gång varit viktiga för honom”:

Det en författare till slut vill skriva om kan vara det
som hände med honom själv i och med att någonting
yttre inträffade, det som betydde ”det egentliga livet”.

Med den nyckeln i handen ska jag försöka se vad
Lo-Johansson i sina hittills utkomna memoardelar
säger om hur och varför hans dikt blir till. Jag
sätter ordet memoarer inom citationstecken: det är
inte fråga om memoarer i vanlig mening utan om
ett slags minnesdikter, skapande möten mellan då
och nu, i sökandet efter ”det egentliga livet”.

När Ivar Lo-Johansson i Pubertet ska berätta hur
det gick till när hans dikt först föddes tar han sin
utgångspunkt i ”vildmarken”, ett litet skogsområde
på Södertörn som under en rad år skulle bli både
hans ”biktstol” och hans ”förlossare”. Betydelsen
av den var, skriver han, ”omätbar”. Dit begav han
sig undan sina föräldrar och sin bror för att få
frihet och för att finna sig själv:

Den gav mig det som människorna inte gett, ett
svängrum för fantasin, och en väg till mitt inre.

Till skogen skriver han sina första dikter och ännu
i Pubertet åkallar han den i bön och bikt: ”Skog,
Du min smärtas och ljuvhets hem”. Där sover han
”mjukt och tryggt [...] som hos en kvinna”. Skogen
kom i själva verket att ersätta den mänskliga
världen; den gjorde det genom att själv bli mänsklig:

36

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Aug 4 00:00:18 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1980-1/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free