Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Nerman: Ivar Lo-Johanssons mystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Lo-Johanssons mystik
Det var upplevelser som var verkligare än dem jag
erfor bland människor. Det var dröm och känsla av
närhet. Det var förtrogenhet och trofasthet och
kamratskap. Det var väl ett slags erotisk kärlek.
Han är ungefär femton år när det här hände. Och
han vet att om han kan finna sitt eget språk inne i
sig och beskriva på en gång det han ser och sig
själv, så ska han kunna överleva med sig själv i
behåll; då ska han också kunna lösa vad han kallar
”min egen gåta”.
Men det gäller inte bara att överleva och genom
dikten nå sig själv. Det finns ett steg till. Så här
uttrycker Lo-Johansson det i Asfalt. Han är anställd
på Romells patentbyrå och ser där mängderna av
beskrivningar och modeller av evighetsmaskiner.
Och han tänker att de är ju släkt med dikten:
Liksom dikten var drömmen om perpetuum mobile
föreställningen om evigt liv, där de ville avvärja
förintelsens värld och upphäva döden.
Sen finns det en viktig punkt till. ”Jag själv” är inte
något från omvärlden och iakttagelserna avskilt.
”Jag” är både det jag är med om och något som
finns i det jag ser. Asfalt innehåller i själva verket
en rad viktiga formuleringar kring relationen
dikten-jaget-naturen-händelserna och något som Ivar
Lo-Johansson kallar ”det inre”, ”hemligheten” eller
”verkligheten”. Hans utgångspunkt är ”Mester
Eck-hart”, som han läste i bredd med Gustav Meyrik.
Det är för övrigt inte bara den läsupplevelsen som
den unge Ivar Lo-Johansson delar med sin store
generationskamrat Walter Ljungquist. De delar i
själva verket både grundproblematik och
verklig-hetsrelationer.
När Ivar Lo-Johansson i Asfalt ska diskutera den
här problematiken och söka sig fram till en
förklaring, tar han upp Gårdfarihandlaren, från 1954.
Det är en bok ”där de yttre händelserna skildras
ungefär som jag upplevt dem men de inre inte kom
med”:
Kunde jag ha gjort det så skulle jag ha skrivit om en
vik av en insjö, där vägen krökte sig på ett visst vis
runt stranden, där ingen varelse syntes till och där
absolut ingenting annat hänt. Gruset på vägen
innehöll också det de inre upplevelserna. Strandens
krök-ning hörde i allra högsta grad till dem.
Det är i naturen ”de inre upplevelserna”, eller som
det också heter: ”det inre i upplevelsen”, går att
finna. Han berättar om en kväll med ”ett så
sammetsmjukt vemod i ljuset att det knappt gick att
uthärda det”; samtidigt, skriver han, ”var allting så
enkelt, att det syntes obegripligt”:
Vid det tillfället hade jag skådat in i hemligheten.
Det är likadant med en fors som han möter: ”1
vattnet fanns det hela”. Frågan är hur han ska
kunna förmedla detta till någon annan:
Ingen skulle ha förstått det jag upplevt i sådana
stunder och därför skildrade jag bara de yttre
händelserna.
Samtidigt vet han att vad han har upplevt finns
kvar i honom, som ”oförlösta minnen”. Förlöser
han minnena kan han också nå ”det inre”,
”hemligheten”. Och därför skriver han.
Landet och staden
Den unge Lo-Jo har alltså både sin sinnlighet, sin
identitet, sin diktarförmåga och sina drömmar tätt
förbundna med landet, med naturen. Så bryter han
plötsligt upp: han överger landet. Det är i staden
som det borgerliga samhället bjudei’ honom
chansen.
Det märkliga är nu att Lo-Jo klarar att flytta
över med både sinnlighet, identitet, diktarförmåga
och drömmar intakta. Frågan är hur detta över
huvud blev möjligt. Det förefaller som om Lo-Jo
räddar över sig själv genom ett beslut, som nästan
ser ut som ett trick. Men naturligtvis är det så att
hans grundläggande attityder tillåter flyttningen
-på vissa villkor. Så här går det till:
- Han flyttar över sin upplevelse av naturen till
staden.
- Han flyttar samtidigt över dikten så att den nu
förbinds med staden i stället för med landet.
— Han skapar en myt där i en första etapp staden
egentligen är en produkt av landet: den är byggd
av landets material, stenen, och av dess folk, de
inflyttade arbetarna. I en andra etapp föder han en
vision, där något ännu ursprungligare än landet,
något som är ännu mer natur, skapar staden:
asfalten nämligen, som stiger ur jordens inre, som lägger
gräset under sig och som - utlagd till gata - blir
en väg mot sanning, frihet, framtid och evighet, ty
staden besegrar döden. Ivar Lo-Johansson lägger
alltså in land och stad på en utvecklingslinje upp
mot vad man förr kallade det eviga, eller idén.
Allt samtidigt som han blev en modern, nykter och
realistisk människa.
Det är en märkvärdig strategi som får sina
paradoxala drag genom att Ivar Lo-Johanssons språk till
slut ändå är förankrat i den värld där det blev till:
i bondeårets värld. Det är en strategi som skapar
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
