Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Nerman: Ivar Lo-Johanssons mystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt Nerman
spänningar som ska hålla hans prosa levande, men
också en strategi som ska hjälpa honom att
förverkliga sitt realistiska program.
Men asfalten. Den är inte bara något som,
närmare staden, täcker över kreatursstigen och gör den
till gata. Asfalten är på en gång utanför honom
och i honom. ”1 poetiska stunder upplevde jag
asfalten som blodet som flöt genom mina ådror”,
skriver han i Asfalt. Och några rader längre fram
har jordens och medvetandets yta genom en
mystikens karakteristiska utochinvändning blivit
identiska :
Ur jordinret hade den flyttats upp till medvetandets
yta. Det hade varit som om man vrängt planeten ut
och in likt en vante.
Nu ligger den där, ”mjuk, seg och tålmodig”,
hägrande över gatans körbana, ”färdleden till Frihetens
och Framtidens värld”. Med staden har Ivar
Lo-Johansson för övrigt samma identifikation som
tidigare med skogen. Det får till följd att det kan vara
svårt att reda ut vem som är subjekt i en sats,
staden eller författaren. Ibland är subjekten
uppenbarligen två, fast bägge heter ”staden”:
Städerna hade sina drömmar om framtid och storhet,
men aldrig om död, därför att staden i drömmen var
evig.
Samtidigt är staden en idé, en föreställning,
”någonting kompromisslöst, något renodlat”, något som går
att ”förtäta” ”i en essens”, något som är ”enbart
stad” och som står i klar kontrast mot landet:
På landet växte träden i oordning och lite hur som
helst, men i stan stod de i raka rader. Husen låg på
landet utkastade som på måfå i naturen, men i stan
bildade de en organiserad enhet av arkitektur, konst
och skönhet.
I själva verket blir staden ännu mera sann, ju mer
befriad den blir av spår från landet:
Träden stod avlövade. [––––] Hus och kvarter visade
sig som de var, inte gömda i sol och grönska, som på
sommaren. Vattnet under broarna flöt grått och ärligt.
Konflikten land-stad når sin naturliga höjdpunkt i
och med Stockholmsutställningen, 1930, som också
driver förhållandet mellan Lo-Johansson och hans
föräldrar till en konflikt med egenartad upplösning.
På Stockholmsutställningen ser han ”en stad utan
lögn”:
Allt som kunnat skymma var borta, allt bråte som
kunnat hindra betraktaren att se in i framtiden var
avlägsnat.
Resultatet beror emellertid inte bara på denna
renhet; det beror också på att ingenting på
utställningen är natur: allt är konstgjort, en damm till
exempel är ”blank som om också vattenytan varit
konstgjord”. Här är man i den nya människans stad och
här segrar asfalten:
Det var märkligt att se hur den ångande svarta
asfaltgröten från jordens inre förmådde underlägga sig och
besegra grässlätten på väg mot utställningsstaden.
Doften är ”frän men frisk. Den var tidens
andedräkt.”
Den här världen klarar inte utställningsbesökarna
med sin ”konservatism, nostalgi, romantik”: ”De
tycktes inte tåla klarheten”. Och hit bjuder
29-åringen sina gamla föräldrar i en märklig
händelsesvit som avslutar Asfalt - märklig kanske särskilt
för vad Ivar Lo-Johansson inte skriver.
Han vill när han bjuder in sina föräldrar visa dem
att människan inte längre behöver arbeta i sitt
anletes svett. Han vill visa dem att han har helt andra
värden än de. Tillsammans tar de sig också ut till
utställningen, där gräset ”hade upphört att andas”.
Sonen är stolt men modern tycker att asfalten bara
luktar otäckt. Och när det kommer till kritan vill
föräldrarna inte se utställningen. De vill inte heller
ligga på natten i den dubbelsäng Macka, som Ivar
lever samman med, har bäddat åt dem och som
egentligen är hennes och Ivars. Själv visar sig
Macka inte för dem. Föräldrarna sitter uppe hela
natten och far hem med första tåg på morgonen.
Och Ivar Lo-Johansson kommenterar:
Jag hade lurat dem på det enda viktiga, på släktets
fortsättning.
Någon annan kommentar blir det inte. ”Jag stod
kvar ensam”, skriver han. ”Med det var den stora
händelsen med mina föräldrars besök i Stockholm
förbi”. Uppenbarligen var händelsen stor - men
Lo-Jo talar inte om för oss varför och på vad sätt.
Han talar inte heller om för oss hur föräldrarna kan
tolka det faktum att Macka håller sig borta som att
han, Ivar, lurar sina föräldrar på släktets
fortsättning. Vad vi kan förstå är att Ivar Lo-Johansson
själv upplevde saken så: att mötet mellan land och
stad, mellan föräldrarna och honom själv innebar
ett kontrasterande av en dröm om förnuft, evighet,
sanning - och okroppslighet — mot en realitet av
kropp, död, fortplantning - och invävande i släktets
väv.
Som en lustig kommentar till konflikten kan man
läsa en scen några sidor tidigare där Lo-Jo ser två
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
