Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Nerman: Ivar Lo-Johanssons mystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholmsutställningen 1930 (bilden) spelar en viktig roll i Asfalt. Funktionalismen stärkte Ivar Los föreställning
om en evig stad, evig just därför att den har besegrat naturen: ”På landet växte träden i oordning och lite hur som
helst”, men i stan bildade husen ”en organiserad enhet av arkitektur, konst och skönhet.”
unga stockholmsdamer mitt på utställningen vampa
en man. ”De sålde sex”, står det, ”och de
rivaliserade om karln”:
Du är stark, tycktes deras blickar säga. Jag är svag,
ta mig. Jag vill bli lockig och fruig och huslig och ha
ett bo, där jag kan lamma i kätten, och sen dägga
mina avkomlingar till att bli gulliga små lamm.
”Kreatursstigen under asfalten var gömd men inte
glömd”, skriver Lo-Jo själv. Och det stämmer.
Landet dyker i själva verket upp på de mest
oväntade ställen. När Ivar Lo ligger på knä på
Centralen och stensätter golvet i väntsalen ser han resande
på väg ut mot Europa balanserande på plankor
”som om de sprungit över en spångad myr”. Och
spärrgrindarna ut mot tågen ”öppnades och slöts
likt grinden i min barndom”. Som mest drastiskt
blir det när det handlar om asfalten, den som
utplånar gräset. Den ligger ovanpå betongen som
en ”stötdämpare i trafiken”, skriver Lo-Jo, men är
ändå inte riktigt nöjd med sin liknelse, och
förtydligar med sitt innersta språk:
alldeles som det mjuka hornet i hästens hov.
Landet är kvar under staden. Konflikterna finns
där, men de bär frukt.
Om spänningars fruktbarhet
Vad vi har framför oss är en bondpojke i fattiga
förhållanden och i brytningen mellan landsbygd
och stad och feodala och borgerliga kulturmönster.
Pojken har ett ytterst laddat förhållande till sin
egen bakgrund. Starkast syns detta i hans relationer
till brodern och modern: han hatar bägge och gör
det därför att han är så lik dem och de så lika
honom. Han är åtta år, berättar han i Pubertet när
han börjar hata sin bror, inte så mycket för vad
brodern gör mot honom som för vad han är — ”en
arbetshäst” — och för att åttaåringen inte vill bli
och vara sådan. Han motiverar i själva verket sitt
hat till sin egen miljö via sin bror:
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
