Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Nerman: Ivar Lo-Johanssons mystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt Nerman
De gånger jag kände hat till min tillvaro var då någon
sa att jag snart skulle växa till mig och bli lik min
bror.
Hatet växer till en ”lust att förgöra min bror”.
Detta hat hör tätt samman med hatet mot modern.
Ett hat som han vänder mot sig själv:
Jag hatade henne för att jag i så mycket liknade
henne. Det var mig själv jag hatade, fast genom henne.
Det sägs aldrig ut hur brodershat, modershat, hatet
till den egna miljön och självhatet hänger samman.
I stället gestaltar Ivar Lo-Johansson drastiska
händelser, till exempel den våldsamma urladdning när
modern i lagårn rasande slår mot honom med en
kätting och han med knapp nöd undgår att få ett
öga utrivet.
Inte heller reder Lo-Johansson ut hur det första
avgörande steget i hans liv går till, det som för bort
från människornas värld. I stället gestaltar han
scener, till exempel den i Pubertet då han i lagården
försöker genomföra ett samlag med en löpande
ljus-brun kviga, som han ger mänskliga drag och som
har den renhet han söker. ”Hennes kön var fuktigt
och rent som en blomma invändigt [...] Hon
stönade trånsjukt, med ett egendomligt, bönfallande
läte.” Därför blir det ”nästan omöjligt” för honom
att inte närma sig henne:
Kvigans mjälla och ljusa länd, spensliga vrister
ovanför de fina klövama, men först och främst hennes
organ som öppnat sig hade gjort, att jag utan
svårighet kunde föreställa mig att ha en flicka framför mig.
Allt hos henne är i själva verket rent:
Lustans brunn öppnade sig för mig svullen och
blekröd. Strax invid hade fastnat en tunn tråd av brun
spillning. Inte ens det var något särskilt motbjudande.
Vad vi bevittnar är en pojke som i våldsam
självhävdelse och trots och med en förmåga att dikta om
verkligheten håller på att flytta över sin sinnlighet
och sina känslor från människornas värld till
djurens.
Nästa steg är det uppgående i ”vildmarken”, i
skogen, som jag redan har berättat om. Också det
är djupt sinnligt men här är sinnligheten inte längre
könslig - det är fråga om ett totalt uppgående, via
sinnena. Det innebär att han söker efter en identitet
och en sanning, en hemlighet. Det är en hemlighet
som finns på en gång i honom själv och i naturen.
Samtidigt söker han en både fysisk och andlig
odödlighet, i det totala uppgåendet i dikten.
Så inträffar brytningen med landet och
överflyttningen till staden, som kommer att stå för
-förutom en möjlighet till social karriär - en djupare
sanning och en odödlighet, i motsats till det liv
som behärskas av bondeårets rytm och bågen
födas-leva-fortplanta-sig-dö. Staden är inte bara bättre än
landet, den är nästa steg i utvecklingen. Kanske är
den det därför att människan där har övervunnit
naturen, och döden.
Sinneslusten finns kvar, överförd från naturen
och därför riktad mot det iakttagna (citatet ur
Asfalt}:
Förnimmelsen av sinnenas lust var så stark att jag
tyckte att mitt hjärta ville sprängas. Bara någon gång
tidigare hade jag känt något liknande, och då inför ett
landskap i min ungdom, inför skogen i soluppgång.
Det är mötet med Paris Ivar Lo-Johansson här
skildrar. Och så säger han något viktigt om hur han
upplever:
Det var inte bara en dröm eller en hägring i skyn, utan
verklighet, en upplevelse så nära det överhuvudtaget
gick att komma någonting, som nådde mig utifrån in
under min egen hud.
Vad Lo-Jo söker är alltså inte en sinnesupplevelse
av något utanför sig: han söker en sinnesupplevelse
innanför sin hud, en identitet sålunda, i mäster
Ek-keharts efterföljd, mellan sig själv och världen, en
identitet som kanske övervinner döden.
Resultatet av dessa steg är motsägelser,
spänningar och ambivalenser, som ständigt tycks kräva
hans uppmärksamhet, samtidigt som de alstrar i
fruktbarhet. En konflikt mellan land och stad,
mellan gammalt och nytt, mellan föräldrarna och
honom själv. En konflikt mellan mystik och
rationalitet, mellan behovet att uppgå i, bli ett med och
nå bakom och viljan och lusten att iaktta och
utifrån beskriva, att vara ”realist”. En spänning
mellan en sinneslust och en motvilja mot den
sinnlighet som är knuten till släktet, alstrandet, födandet.
En spänning mellan viljan att vara människa på
människans villkor och önskan att övervinna hennes
begränsningar.
Frågan är hur Ivar Lo-Johansson hanterar allt
detta.
Hur han gör
Grundläggande är att Ivar Lo-Johansson skriver,
för att nå sanningen om sig själv och världen. Den
sanningen är dubbel. På ett plan är det fråga om
att iaktta och beskriva skeendet, händelserna, så
4°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
