Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Nerman: Ivar Lo-Johanssons mystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Lo-Johanssons mystik
sant som möjligt. På ett annat plan är det fråga om
att alltmer nå något ”inre”: den sanning kanske
som ligger i upplevelsen av skeendets betydelse och
mening, en upplevelse som utplånar gränsen mellan
subjekt och objekt, värld och människa. Poängen
är nu att Lo-Jo når denna djupare verklighet bara
genom att iaktta den yttre verkligheten, han kan nå
utöver sinnena bara genom sinnena. Och därmed
blir han desto större realist ju mer han bejakar sin
mystik. Nu ska vi bara komma ihåg att denna sanna
verklighet för Ivar Lo-Johansson är gömd i hans
minnens sinnesspår. Därför korsar han gång på
gång sina spår, alltmer ”verklighetsbeskrivande”:
från fiktionen har han över de ”självbiografiska
berättelserna” från 1951-60 gått framåt mot de
”memoarer” som nu är på väg. Vi får därmed allt
klarare veta hur det en gång var: till exempel att
Mona i Mona är död egentligen hette Macka. Vi får
mer och mer realistiska bilder. Samtidigt får vi
-och Ivar Lo-Johansson själv - alltmer veta hur det
var egentligen, ”innerst”, ”inuti”. Vi får en prosa
där realismen och mystiken var för sig blir alltmer
uttalade, samtidigt som de stöder och tjänar
varandra.
Och vi får texter som allt tydligare uttrycker
konflikterna och därtill ger exempel på metoder att
på en gång komma dem nära och hålla dem på
avstånd.
En sådan metod är att dela sig i roller, som inte
sätts i förbindelse med varandra. Han är socialisten,
han är gårdfarihandlaren, journalisten, författaren
osv. I Asfalt kommer helt överraskande
upplysningen att nu har Lo-Jo skrivit en bok om idrotten
- och det finns inte en antydan till förklaring varför
just han skulle göra just det. Han förklarar
praktiskt taget aldrig varför han gör en sak. Antingen
bara noterar Lo-Jo, som när han om zigenarna
(kursiveringarna är mina) skriver att
Jag hyste uppfattningen att ingen man kunde lära sig
känna ett land och ett folk ifall han inte först
förälskat sig i en kvinna i just det landet och av det
folket.
Eller framstår han som offer för närmast anonyma
krafter. Som när han om Mona är död skriver att
i stället hade jag lockats att skriva en roman om det
mest individualistiska som fanns, kärleken.
Lockats av vem? skriver jag i kanten. En fjärde
metod är att lägga samband öppna utan att fundera
över dem. Vi har sett vilket hat Lo-Jo kände mot
sin äldre, duktige bror. I Asfalt möter han Eyvind
Johnson. Instinktivt känner han motvilja mot
honom:
Det fanns något grötmyndigt i rösten som ville låta
hjärtlig men inte stämde. Hans röst påminte mig om
min brors.
En femte metod är att skriva så att läsaren inte vet
vem som talar. Vi kan ta Stockholmsutställningen:
är det 29-åringen eller 78-åringen som berättar om
den? I memoarer brukar det vara den vuxne, han
som minns. Här är saken omöjlig att avgöra.
Följden är att det exempelvis inte finns någon
möjlighet att avgöra om Ivar Lo-Johansson i dag
verkligen tycker att det är bra att man med asfalt
täcker över gräset, så att gräset ger upp andan. Vilket
jag gärna ville veta.
Kanske är dessa egendomligheter det pris Ivar
Lo-Johansson betalar för sitt konstnärskap. Det är
genom att sätta sig över tiden han kan göra sina
bilder så sinnligt påtagliga, i sin tid. Och det är
genom att vägra att finna sig i våra mänskliga
villkor som han gör sin värld så mänsklig. Men
märkvärdigt är det.
4i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
