Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ernst Brunner: Söderväggar, anmäld av Magnus Ringgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Ett fundersamt scherzo
ERNST BRUNNER. Söderväggar. Dikter.
Bonniers 1980.
Ernst Brunners debutdiktsamling Jag ändrar ställning
klockan tre från i fjol var dedicerad ”till mig själv”. Sin
nya bok har han tillägnat Gnothi Seauton, denne den
främste och äldste av självbespeglingens gurus. Dessa
ironiska och distanserande dedikationer är ganska typiska
för Brunners skrivsätt. Han eftersträvar en objektivt
giltig poesi där individen tar form först i samspel med det
mönster där han ingår. Självhävdelsen måste stäckas med
stilbrott, humor och fabulering.
Det är just efter ett samlag.
Denna gång
kunde jag hålla på ett bra tag.
Detta är inte dålig poesi som man kunde tro när man
ser raderna isolerade. Dikten fortsätter:
Ditt huvud tvingades en bit bakåt.
Jag kunde se på dig
att jag kom in
ganska långsamt
som då träden visar
var vinden är.
Denna svala distans utmärker också andra av bokens
samlagsskildringar, t ex den långa sviten ”Konstpaus”
som inleder boken.
och fram ur de våta, jordiga genitalierna
skruvar sig underbart lem efter lem
till den eviga pose
som med en kraftig avstamp från sänggaveln
i ett sista uppspärrat fiskläte
skall fångas i flykten
och målas av Blake
Avlagda broscher och manschettknappar glimmar på
bordet bredvid de älskande ”i en välplanerad fyra”.
Distansen till de älskande ökas ytterligare genom att dikten
till stora delar handlar om de storslagna förlopp som
omger deras kärleksnäste på Söder i Stockholm.
östgötagatan, Borgmästargatan
ältade samman till en väldig lergök
i vilken vindarna från Jan Mayen
och Barents hav nästan hejdas
och tvingas djupt ner i kaverna fugor
och hur den fyra rum stora kroppsvärme,
ditstyrd från forsen i Porjus,
med ljus och vatten
bockade utmed väggarna
är genomskinlig också
har bränning och fördäck
Och vädersystemen märks därinne bara som en ”träbalk
som knäpper sig tillrätta i trossen”.
Jag skulle vilja karakterisera Brunners skrivsätt som
ett lugnt divertimento, ett återhållsamt, fundersamt
scherzo. Hans stil rumsterar om i våra vanliga rumsliga
och emotionella perspektiv; stort och litet, eftertanke och
extas byter plats med varandra under utväxlande av
sirliga åtbörder och underfundiga leenden.
Jag borde tala om
den minsta rörelsen
om pulsens plockepinn
I––––-1
eller
denna blodutgjutelse
under tumnageln
som den senaste månaden
lyft oändligt långsamt
först avtecknad mot den vita månlinjen
och nu
svävande
som ett rymdskepp
på väg ut ur
gravitationen
Framförallt är detta en rolig turnering av
makrokosmos-mikrokosmostemat. Vad som retar mig i dessa rader är
ordet ”blodutgjutelse” som för mitt öra låter som en
sammanblandning av blodsutgjutelse och blodutgjutning.
Sådana lexikaliska oklarheter finns det flera i boken,
och de är väl resultatet av Brunners ibland lite för
”petnoga” arbete med texterna. Men oftast finns en
överraskande och syrlig skärpa i bildvalet som får
trivialiteterna att gnistra till. Så är det i bokens största
diktsvit ”Thermae”, ett divertissemang på Forsgrénska badet.
Speciellt fäster man sig vid en variation på temat ”den
illustrerade mannen”, den praktfullt tatuerade ”Polo
Frid har vernissage i bastun”. Han blir en hel
världskarta, en livsfris, medan världen utanför det i berget
insprängda badet bara ger sig tillkänna som lätta
knack
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
